3:ans buss

Jag tänker så många politiskt inkorrekta tankar nuförtiden, förutom när jag tänker på irisar och krokusar, begonior och krysantemum, att jag omöjligen kan använda det här utrymmet för att ventilera dem. Fast kanske lite. Igår åkte jag buss 3 till jobbet. Jag vet inget bättre än att åka buss i den här staden, det verkar säkert hur konstigt som helst, men det är enda gången jag förstår att jag faktiskt inte bor i ett komplett homogent samhälle. På bussen är det OLIKA sorters människor, det är som att vara i en stad på riktigt som omväxling, och jag bara undrar var alla de här människorna är när de inte åker buss? Inte där jag är iallafall, och jag blir lycklig av att veta att de åtminstone finns, att något annat faktiskt existerar.

3:an till Anderstorp räddar mitt liv gång på gång. Jag menar det. För jag håller på att inte palla med - nu kommer det politiskt inkorrekta iallafall, håll i hatten! - den välartade (vita) arbetarklass som konstant måste kasta ur sig skit om typ kriminella, invandrare, knarkare, uteliggare och alkisar. Vad är egentligen grejen med att hålla på så? Jag vet att det är lätt att sparka neråt, jag vet jag vet, men det hjälper ju inte. Det blir bara så ledsamt.

Igår höll jag på att fälla en tår på bussen. Det klev på en kvinna i 50-årsåldern skulle jag tro, hon hade ganska trashiga kläder men hela och rena. Prydligt liksom, fast det borde vara omöjligt med de plaggen. Håret var grått och lockigt av kass kvalitet, nytvättat och hon rättade konstant till lockarna som föll ner i pannan. Ansiktet var gropigt, men man lade inte märke till det förrän man tittade närmare, nej man lade faktiskt inte märke till det förrän man såg systemetpåsen i hennes knä, innehållande tre ölburkar. Vid en noggrannare titt såg man att något mer än tiden farit fram med hennes ansikte, antagligen många saker. Mittemot henne satt ett barn i vagn och kvinnan log konstant mot det här barnet, och såg så lycklig ut över att få titta på det, men samtidigt avvaktande inför dess mamma, som om hon inte hade rätt att le mot barnet. Det var så sorgligt att se hennes skygga, leende ansikte och den där påsen med tre ölburkar, som hon hade i knäet helt öppet fastän hon annars verkade så mån om att te sig välartad. Det var som en resignation, eller som en tyst protest mot en påtvingad skam hon inte längre orkade anpassa sig efter. Jag spekulerar, och jag fantiserade om hennes liv hela bussresan och en stund efteråt. Jag hittade på såklart. Men ändå: om vi nödvändigtvis måste spotta på någon, är hon verkligen rätt person?