What nourishes me also destroys me

De här dagarna funderar jag mycket över vad som är närande och vad som är nedbrytande, och hur man ska lära sig att se skillnaden. Det är ganska svårt. Och jag fattar att det är ett tema som följt mig, på olika sätt. Det är ingen slump att jag skrev ner den här dikten ur Inger Edelfeldts Salt (som jag för övrigt fick av B & K när jag tog studenten, med dedikationen "utan sälta ingen sötma, utan sötma ingen sälta") på försättsbladet till den första present jag gav till C:

Jag undrar om du förstår
vilken märklig föda
din närvaro är för mig:

hur den bryter ner och när
i samma andetag

Presenten var för övrigt Eva Dahlgrens samlade låttexter, och det var december 2000. Men redan innan, hela 1999, så var det här temat aktuellt. För då var det Angelina Jolie som gällde, och hon har det tatuerat över magen: Quod me nutrit me destruit. Jag tyckte att det var det mest geniala man överhuvudtaget kunde komma på att tatuera in på sin kropp. Och jag var sjutton, arton och hyrde Gia och dog. Och jag såg Foxfire och dog ännu mer, jag läste den, jag skrev mitt specialarbete om feministiska budskap i boken. Legs Sadovsky var som en mytologisk figur, symbolen för allt man ville vara och ha samtidigt. Det var så klockrent att Angelina spelade henne, och jag kan fortfarande inte hålla med den samstämmiga skara som säger att romanen är så mycket bättre än filmen, för Angelina som Legs är fantastisk. Jag hängde på Skunk och skapade nicknames och presentationstexter, allt på det här temat (om det inte handlade om Corky och Bound förstås). Angelina gjorde Girl, interrupted och det var fint men började kännas lite jolmigt. Sen blev hon Lara Croft och jag hade inte längre något behov av att klä min skunksida i rosa drömmar om halvdestruktiv grrl-feminism. Men tills man lär sig att skilja det ena från det andra är det ändå fortfarande sant: what nourishes me also destroys me.