Paus och siesta

Jag har inte skrivit något här på evigheter. Det har många skäl, säkert fler än jag ens är medveten om. Det är i och för sig inte särskilt intressant vad det beror på, men om någon händelsevis skulle undra så tror jag att det främst är så att jag är trött på bloggvärlden. Jajamän, precis så nytt och fräscht är det. You bet. Det handlar om leda. Mest är det att alla diskussioner och debatter kommer paketerade med ett bäst före-datum, en tidsfrist kortare än att du hinner säga "kulturkonservativ". Jag brukar inte irritera mig på tempot i samtiden, men i det här avseendet gör jag det. Det irriterar mig att människor som mer eller mindre initierar debatter bara ett par dagar/inlägg senare avskriver ämnet som inaktuellt (påfallande ofta efter att de fått mothugg). Som om människor inte hade vett nog att fatta när ljuset är släckt, som om människor som vill tänka ett varv till, prata igenom det hela en gång till är lite...efterblivna. Det är arrogant, och bloggens absoluta baksida. Åtminstone för den som ska vara på topp, aktuell och snärtig i bloggräddan. Jag har i och för sig inte haft den ambitionen för egen del, men nog har jag känt av hetsen. Bara detta tvång att snabbscanna av X antal namnkunniga bloggar innan man publicerar sina egna tankar. Det kan ju hända att man vare sig är först eller ensam om sina tankar, hemska mardröm. Det vill jag komma bort från (och cirka tusen saker till). Det betyder inte att jag har slutat läsa bloggar eller så. Jag läser dem hela tiden, men inte med samma uppskattning (mer om vilka nedan).

Jag efterlyser en renässans för ältandet, för stötandet och blötandet. För utrymmet, platsen, tiden att tänka och fundera och diskutera en gång till. För att få komma dragandes med samma gamla diskussion ytterligare en gång, för just den där förskjutningen i diskussionen som verkar så liten men kanske är helt avgörande. Jag vill att det ska vara prövande istället för konstaterande, begrips? (Den här åsikten är vare sig ett inlägg i eller möjlig att placera i debatterna kulturkonservatism vs. normbrytande, eller att ha eller inte ha en dyr väska. Försök inte ens, jag har åsikter om de båda, men det här hör inte dit.)

Sen är jag så hemskt introvert just nu också, och då är det bättre att låta bli att vara det på ett extrovert sätt, that is: här, och faktiskt vara det helt inåtvänt. Det är trivsamt. En lite redogörelse för vad jag gör: Funderar över hur och var man ska leva och verka i det här livet och försöker göra vad jag kan åt saken och hitta möjligheter och fatta beslut och hålla tummar. Flera nya drömmar, en och annan som gått sönder och fallit platt. Bra saker och dåliga saker. Jobba med oldies (vilket numera innebär risk att bli slagen med en kedja av komplett galen men underbar tant), jobba med text (högst sporadiskt). Sova, gärna mycket. Lyssna på musik (Lucinda Williams, Robyn). Se film (tre senaste dvd:er: Efter bröllopet, Little Miss Sunshine, Babel - golvad av alla tre). Läsa böcker (nyss Snabba cash, just nu Åsa Linderborg), läsa sista numret av Sex (jag har alla, det känns fint. En samling. Jag brukar inte ha samlingar.) Bloggar som i mitt tycke står en liten bit vid sidan av fenomenet jag beskrev ovan, som Shampoo Rising och finistere.se. Och så naturligtvis de andra också, jag kan inte låta bli dem tyvärr. Tidningar på nätet, hela tiden. Mycket kulturkonsumtion, i den mån jag har tid och råd helst bara för mitt nöjes skull. Sommarplaner för balkongen, och sådana för semestern. Ungefär så. Intressant för mig själv, möjligen. Så jag tar en liten siesta härifrån. Jag vill att min blogg (förutom den här uppdateringen) ska vara något mer än navelskåderi. Men:
This is not goodbye.