C'est pas bon

Lite kan också den här pseudokänslan bero på att C RFN:s text är publicerad i Bon. Jag är så innerligt trött på den tidskriften, köper den av ohejdad vana och det som kallas magazine-addiction. Allt med Bon är pseudo, om man tänker efter. Jag är så trött på elitistisk popkultur att jag kan kräkas. Vad som helst kan förvandlats till hett och nischat i den där tidningens regi. Det är liksom inte OK att skriva om nåt folkligt utan twist. Hur krystat det än är ska det omvandlas till något nytt och unikt, för invigda. Snyggt paketerat, snyggt skrivet, bara snyggt. Det allra värsta med Bon är att man känner sig viktig när man läser den. Inte viktig i betydelsen tagen på allvar som medmänniska i den här världen. Utan i betydelsen märkvärdig, uppskriven på en VIP-lista. Det äcklar mig. Jag tycker inte om mig själv sådan jag är när jag läser Bon. Nu ska jag bläddra i senaste VeckoRevyn. Adieu!