sex och sarko

Här är min, något försenad I might say, recension av Wähäs bok. Och: Jag hade tänkt att skriva här om hur sugen jag blev på att lyssna på Robyn när jag läste intervjun med henne i sista Sex, och att jag gjorde det och hon är så bra, och att jag först också blev nostalgiskt längtansfull efter Yvonne ("Modern love" på repeat) när jag läste intervjun med Henric de la Cour, men att det snabbt gick över eftersom han verkar så sjukt osympatisk. Men jag har inte riktigt ork & lust med någon utläggning efter presidentvalet i Frankrike som bara känns som ett skrämmande skämt (plus att jag har en del annat att stå i). Men det kan iallafall konstateras att HdlC:s poser är verkligt tröttsamma, och att hans martyrliknande inställning till sin cystiska fibros får mig att vilja vråla Dr Phil-mässiga saker om att ansvara för sitt eget liv och välbefinnande. Det är bara det att det känns så meningslöst att prata om i relation till Sarko, om vilken jag hursomhelst inte heller kan formulera mig. Moment 22 och tystnad, typ.