Babianer och kärlek

Väldigt fin text av Isabella Varrichio i Aftonbladet. Läs!
Och här är min hyllning av "Babian". När jag, gud förbjude - varför håller man på med detta?, läste andra recensioner av den insåg jag att de flesta tyckte att mörkret i den var mycket mer omfattande än jag tyckte. Jag upplevde aldrig att brutaliteten var ett uttryck för en civilisation som skakade i grundvalarna (utom kanske i någon enskild novell), utan snarare att oavsett hur groteskt och svekfullt det stundom blev så fanns det något hoppfullt, en ny möjlighet, i att ytan gick sönder och blottade det som fanns där under. (Dessutom handlar många av novellerna om otrohet, och det är naturligtvis ett fenomen man kan tycka vad man vill om, men är det inte lite överdrivet att säga att det är en 'primitiv kraft som hotar att slå sönder det civiliserade i våra liv', som baksidestexten beskriver bokens innehåll?)