Female

Jag har läst (nästan hela) senaste Bang. Jag brukar aldrig läsa, bara köpa och spara. Det är ganska lätt att lägga märke till en förändring i sig själv om man läser igenom en feministisk kulturtidskrift och upptäcker att man bäst känner igen sig i (Klingspor och Edelfeldt undantagna) Jan Guillou. Hur hände det här? Kanske går det i något slags linje med att jag numera bara lyssnar på Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Jag kanske helt plötsligt bara kan relatera till gubbar? OMG. Varför det? Jag anstränger mig verkligen för att tycka om texterna av CRFN och Ulrika Dahl (den av Elina Grandin orkade jag inte ens försöka förstå, jag har utvecklat en allergi mot texter jag måste anstränga mig för att fatta, jag har blivit...lat).

Jag funderar över när jag skulle ha varit som mest mottaglig för Ulrika Dahls text, och gissar på när jag läste Feministiska studier B. Med andra ord: våren 2003. Det är inte så fasligt längesen. Alltså inte så fasligt längesen då hennes ord hade varit kittlande och befriande och fyllt mig med hopp och jäklaranamma. Jag hade gått direkt till badrummet och målat läpparna knallröda, jag hade drömt om ben som klädde i ultrakort (och tajt) minikjol till förslagsvis nätstrumpor (det skulle inte se klokt ut, I tell ya). Nu orkar jag inte riktigt med den här lovsången till femmen och feminiteten. Jag orkar inte vara politiskt korrekt, jag orkar inte hylla den radikala fuck you-femmen mer än någon annan snygg femininitet. Jag har inte för en sekund tröttnat på femininitet, jag älskar det mer än något annat. Jag älskar workingclassaktig mascara i lager på lager med stora klumpar, inget är snyggare än det. Icke-återhållsamt och vackert. Men jag är minst lika förtjust i Susan Sarandon-aktig sval, kontrollerad femininitet. Har ingen lust att leta efter skillnader. Jag gillar femininitet, that's it. Oavsett om den är skapad i revolutionär eller omedveten anda. Uppror eller internaliserat patriarkat. Spelar ingen roll. Jag har blivit tråkflata. Hurra.