Döden, döden

Det känns som om jag inte gör något annat än att sitta vid dödsbäddar, hålla kokheta eller iskalla döende händer, stryka hårslingor från kallsvettiga ansikten. Marmorerade knän och fötter. Det är skytteltrafik till kylrummet. Så känns det åtminstone. Ännu ett lakan som ska svepas om en kropp, ännu en stödkrage som ska lossas, ljus som ska tändas och blåsas ut. Psalmbok och ängel. Och alltid den där rädslan för att tappa greppet om en kropp som ska flyttas från säng till kylrummets rullbår. Sen tillbaka för att riva ur sängkläder, sprita av sängen och lägga i nya lakan tills den som ska ta över sängen, platsen, rummet kommer. Det är mycket död just nu. Mycket morfin, alvedonsuppar, munvård och andningsuppehåll. Andningsuppehåll blir aldrig någonsin normaliserat. Men det känns som om döda kroppar är på väg att bli det. Är det bra eller dåligt? Jag vet inte.