Panic room

En ångestattack kommer sällan ensam, uppenbarligen. Efter att jag börjat känna paniken över det här bestyret med födelsedagspresent, födelsedagsbrev, födelsedagsgenomförande (så mycket som måste vara genomtänkt, exakt, precis som jag vill ha det, det är stressande), dyker nu helt plötsligt en rad andra saker upp. Jag är tydligen väldigt mottaglig för ångest när jag är lätt panikslagen. Jag klarar inte riktigt av att hela bloggsfären är en enda lång diskussion om förestående romandebuter, idogt romanskrivande, förlagskontrakt. Jag tittar bara apatiskt på mitt Word-dokument, som aldrig vill växa sig större än sju osammanhängande sidor. Jag pallar inte alla publicerade texter, allt frilansande, alla dejter med redaktören. Jag har inte jobbat på flera veckor, jag läser inte böckerna jag ska skriva om, jag jobbar inte med den text jag ju faktiskt har diskuterat med just en redaktör, jag gör inget alls av mina andra förslag (jag hade tusen, men nu minns jag inget), jag kontaktar inga tidningar längre. Jag skriver inte ens fakturor på de texter jag faktiskt har publicerat. Igårkväll fick jag till och med en neuros efter att ha läst "Elle går husesyn", jag avskyr "Elle går husesyn". Jag blir knäpp av alla dessa bostäder med genomtänkt inredning, stram design uppblandad med crazy loppisfynd. Jag panikgick in på Kupan idag, men jag vet inte hur man gör ett secondhand-fynd. Jag vet bara hur man väljer ut det snyggaste på H&M och Ikea, jag orkar inte anstränga mig. Jag vill inte förhålla mig till medelklasstillvaron en sekund till. Okej, jag kanske överdriver. Jag måste helt enkelt börja jobba, jag har iallafall en deadline på en, visserligen obteald men ändå, text. Där kan jag kanske börja. Det är bara så SJUKT jobbigt att komma på idéer och skriva på förlust. Jag vill skriva på uppdrag. Om du är en (välbärgad) redaktör: förbarma dig över mig.