onsdag, november 01, 2006

Min ängel

Att sköta om en människa som ligger för döden kan vara många saker. Oftast är det ett vemodigt, tyst och fjäderlätt arbete. Oftast inger det en känsla av förståelse och respekt. Sällan lämnar det några djupare spår, för det händer så ofta och det är omöjligt att vara en människa bestående bara av dessa spår. Men det kan aldrig, till skillnad från det mesta annat, bli slentrian. Ibland är det outhärdligt. Det är inte ofta jag kämpar med gråten när jag jobbar, men det gjorde jag idag. Döden är inte vacker. Den är ful, vidrig och i total avsaknad av värdighet. Vissa gånger. Idag. Ändå var det vackert. Mina arbetskamrater överlät morgonens jobb med tvätt och munvård på mig. De kunde inte, för döden är precis så jävlig bokstavligt & verkligt såsom den används metaforiskt. Äcklig, om man vill det. Jag vill inte ens skriva vad en döende kropp kan göra, ge ifrån sig, det räcker med att jag sett det. Idag jobbade jag uteslutande driven av kärlek. Jag blinkade bort tårarna och satte igång. Inget annat fanns att göra, jag är förvånad över min viljestyrka. Men det handlade inte för en sekund om mig, det handlade bara om att återskapa så mycket som möjligt av den värdighet som tagits ifrån henne. Byta ut örngott och nattlinne, försöka göra rent i munnen med tussar och citronpinnar, hon orkade knappt gapa. Återfukta läppar och stryka bort håret från ansiktet. Lägga henne bekvämt, hålla hennes hand och lyssna till den ytliga andhämtningen. En puss i pannan. Aldrig förut har det varit så smärtsamt och jobbigt. Inte heller så vackert, aldrig har känslan av att det verkligen är en gåva att få ge det kan man varit starkare. Jag vet att det här är mitt jobb och att det är meningen att jag ska göra det, självklart liksom, men med vissa människor kan det här aldrig, aldrig reduceras till att bli en arbetsuppgift. Jag hoppas, för hennes skull, att hon har lämnat oss när jag kommer tillbaka imorgon. Jag kommer att sakna henne oerhört, men för henne är det dags. Hon förtjänar den barmhärtighet som förkortar lidandet. Lilla hjärtat.

6 Comments:

Anonymous Anonym said...

Åh, vilken fin text. Tack.
Jag läser medicin, och läser patologi just nu, och det var skönt att få höra om döden på ett annat sätt än kroppen på obduktionsbordet. Även om det också är äckligt, döendet innan, så... Var det så bra att få läsa om mellanledet mellan frisk människa och död kropp.

9:18 em  
Anonymous Anonym said...

Ja, ÅH, vilken fin text.

9:28 em  
Anonymous Anonym said...

blir väldigt rörd av denna text.

10:35 fm  
Blogger Therese E said...

Tack snälla ni, allihop!

8:14 em  
Anonymous Anonym said...

Mycket fint. Man slås än en gång av att vi lever i en ny värld – där fler och fler fantastiskt bra litterära texter publiceras direkt på nätet snarare än mellan pärmar.

10:09 em  
Blogger Josefine said...

jag instämmer i alla föregående talare! bloggar är livet!

11:07 em  

Skicka en kommentar

<< Home