Housekeeping

Snacka om huslig dag. Först städade jag. Ganska mycket. Sen cyklade jag till Kvantum i höstsolen. Jag ska försöka att inte skriva så mycket om höstvädret, jag kan bli långrandig i min eufori över gult, rött, orange mot klarblått och så solen, och dofterna, friskt multnande på något motsägelsefullt sätt. Jag kan bli deppig av det också, över att den bästa tiden på året är så sjukt kort. Jag hade vinterjackan på mig, det var en felbedömning, för det var varmt. Först var jag tvungen att gå in på Blomsterlandet, jag köpte en liten krukväxt till den tomma krukan i sovrummet (jag vet inte vad den heter, men den är rosaprickig och jag har för mig att mamma sa att de var giftiga när jag var liten, men min mamma ljög precis lika mycket som alla föräldrar gör, så jag vet inte om det stämmer). Sen handlade jag massor av äpplen (och lite annat). Nu har jag gjort äppelmos med lingon OCH äppelbröd. Båda recepten fick jag när jag ägnade mig åt mitt numera vardagliga inslag av masochism: Efter tio med Malou.* Under tiden som jag pysslade i köket lyssnade jag på P1. Det var intressant, jag fick höra om riksdagsdebatt, Stegö Chiló, Lionel Shriver och Dubai bland annat. Jag kan nästan inte lyssna på radio annars, jag är så sjukt icke-auditiv, jag förstår inte om jag inte får SE samtidigt, men när man är huslig passar det. Det har varit en skön dag, helt lovely.** Nu dricker jag dagens första kopp kaffe, en så idiotisk tidpunkt, men jag måste orka läsa lite innan jag somnar.




*Det är en plåga att betrakta Malous intervjuteknik, som bekant så består den till 90% av att hon berättar för intervjuobjektet vad hon eller han 1) varit med om 2) tycker och 3) känner. Om den intervjuade någon gång under de 10% av taltiden som återstår vill komma med en invändning, eller varför inte bara en enkel nyansering, så kan vederbörande glömma det. Instämmande hummanden är det enda Malou köper. Jag måste tortera mig själv genom att titta på det här, det är som ett gift.

**En sak som är dålig med att skriva offentligt är att man, eller iallafall jag, känner något slags behov av att kontextualisera allt jag gör. Alltså har jag tänkt på att det här med bakning & P1, gjorde att jag kände mig som någon intellektuell, kulturell, Söderbrutta ELLER en gammal tant. Och så skulle jag lite käckt kunna ta avstånd från både och (eftersom jag ju inte är vare sig det ena eller andra). Men det suger verkligen att sätta sig själv i ett sammanhang hela tiden. Och när man inte skriver om det, då kan man bara vara hemma och göra det man gillar. Det är tusen gånger bättre. Jag ska börja med det.