Häda på

Nästa tisdag har en helig halvtimme. Kerstin Ekman kommer till Babel. Min kärlek till Kerstin Ekman känner några, men ytterst få, gränser. Det kanske bara är bra att jag inte skriver en avhandling om hennes böcker. Anyway, hon kommer dit för att prata uppbrottet från akademin (ja, det vet ni förstås redan för ni såg väl också Babel idag, I suppose). Det är typ ett av de bästa uppbrott, uppror, jag känner till. Jag är inget hängivet fan av uppror I SIG, men det här är jag totalt med på. Och jag blir så vansinnigt arg på Salman Rushdie som sitter där och säger att "hörni, det har gått så lång, det är ok om ni blir sams nu". Vad är problemet? Kan han inte fatta att, förutom att det inte är hans ensak även om det rör sig om hans sak, det inte handlar om honom?! Att det inte spelar någon roll om det har gått sjutton år, eftersom det här är en principsak som gäller akademins hållning i sådana här frågor vem det än drabbar? Han är så jäkla selfrighteous som sitter där och tycker att det är dags att bli sams. Skitsamma om de vill bli sams eller inte, men han gör det på ett nedlåtande "tänk inte på mig hörni"-sätt som jag inte står ut med. Tyst, Salman, tyst. "Rätten att häda", den skrift som Ekman skrev om det här (1993 eller 1994, jag borde kunna det utantill) är bland det bästa jag någonsin har läst. Den gäller, med eller utan Rushdie. Enough said.

M. tog med mig till Blomsterlandet idag, jag köpte fem krukväxter och tre krukor. Jag har grejat med jord, och vattnat och duschat och mediterat hela kvällen. Jag älskar att hålla på med blommor. Allvarligt, utsöndrar de något lugnande? Kan det vara en rent kemisk reaktion? Det är superfint i fönstret nu.