Saker jag inte hade tänkt skriva om

Om jag tänker för mycket på att Göran Hägglund är socialminister i landet där jag bor, kommer jag förmodligen att bli galen. Utnämningen av folkhälsoministern riskerar att försämra folkhälsan drastiskt (min egen är redan naggad i kanten). Kulturminister, jämställdhetsminister och skolminister skrämmer. Tyvärr kan jag inte låta bli att tycka om Carl Bildt, jag har alltid gjort det och alltid mot min vilja. Karln är rolig och jäkligt skarp, jag får påminna mig själv om att politik inte är en humortävling. Det finns inget roligt med NATO. Det här är allt jag orkar skriva om den nya regeringen.

Det finns ju värre saker än den samlade borgerligheten, trots allt. Egentligen stavas det främsta skälet att vara rädd för Allians för Sverige - kristdemokraterna, och även de hamnar i bakvattnet när jag börjar tänka på Sverigedemokraterna. Jag gör det ganska mycket. Jag läser jäkligt intressant (och upprörande skrämmande varvat med hoppingivande) debatt på Sydsvenskan kultur. Den där kultursidan är för övrigt en av landets bästa, men det hör inte hit. Vad händer i Skåne? Jag hade absolut inte tänkt skriva något om det här, jag drivs alldeles för mycket av instinkt och ilska istället för kunnighet. Magkänslan säger "ge tillbaka skiten till Danmark på en gång", men det är ju bekvämt att förlägga problemet till Skåne. Jag läste någonstans att solidariteten ska ha ett starkare fäste i landets norra delar än i de södra. Jag har aldrig stött på så mycket rasism och främlingsfientlighet som här.

När jag gick i åttan var jag kär i en kille som lyssnade på "Vit makt". Han skrev "I love Hitler" på kollegieblockspapper. Han och hans kompisar var en högljudd minoritet i detta lilla mellansvenska samhälle. De var de misslyckade, i skolan främst tror jag. Men hemma också, trasiga hem. Mer eller mindre iallafall. Naturligtvis var de symptom på något, men jag tror att de var relativt ofarliga. En av dem stal skolans svenska flagga och tapetserade sitt pojkrum med den. Jag var där en gång, killarna drog sexisitiska vitsar och tjejerna protesterade fnissande. Antagligen jag med. Och så var jag rädd. Det här gänget var min första kontakt med rasismen. Missförstå mig rätt, men jag önskar att det var en representativ bild för hela främlingsfientligheten. Då skulle den gå att kontrollera.

Nu möter jag den igen, och på ett sätt som skrämmer mig på riktigt. Småpojkarna har bytts ut mot vuxna kvinnor i den lägre medelåldern. Och nej, naturligtvis pratar vi inte människor med kapital, vare sig socialt, ekonomiskt eller kulturellt. Men vi pratar fortfarande ytterst välanpassade individer i samhället. Fredrik Ekelund (se Sydsvenskan) har rätt när han säger att det inte är "monster" som röstar på sd. Självklart inte. Men hans fatala felslut ligger i att därför anta att de har rätt, att tänkandet är berättigat. Inte bara monstren hemfaller åt monstruösa idéer. Det bästa inlägget i Sydsvenskan-debatten är det här. Hur många gånger har jag inte velat ställa mig upp och skrika något opassande om att alla problem ni stjälper över på "invandrarna" är arbetarklassens? Det kan jag inte göra, för jag har en fil mag och därmed begränsad yttranderätt. (Jag är egentligen inte bitter över det, jag är medveten om och faktiskt tacksam över mitt privilegium, men ibland är det bara en boja om foten. Jag kan avsky att min utbildning överskuggar det faktum att jag är uppväxt i symbios med arbetarklassens retorik och kultur, att det är det som är mest igenkänning och hemtamhet för mig. Men det är en annan diskussion.)

Men sd har inte någon makt här. Jag tror att det röda arvet fortfarande är för starkt, sossetroheten går först. Allt för att undvika att borgarna får makten. S har egen majoritet i kommunen, de gick fram i år. Jag önskar att det faktum att man vägrar rösta på dem betydde att folk inte sympatiserar med sd, men det gör de. Tillräckligt många. Varför diskuteras inte det här överallt, varför debatteras det inte i landets alla tidningar? Valresultat är en sak, men problemet är inte Skånes eller ens sd:s. Partitillhörighet verkar vara ytterst irrelevant för att avgöra var rasismen slår rot. Men om rasismen är så intimt förknippad med klassproblematik och klasskillnader som jag faktiskt tror, så kommer inte den nya regeringen föra en politik som begränsar dess spridning. Jag hoppas att jag blir motbevisad. Snabbt.

Det här inte en politikblogg. Nästa gång kommer jag att skriva något om böcker & blommor, smink & Babel. Det ska bli som vanligt igen, jag lovar. Jag är bara så frustrerad.