Summer of love

Jag är något friskare i huvudet idag, hence tankarna om filmen jag såg i förrgår. Bilden kommer från den - My summer of love med Emily Blunt och Nathalie Press. Den var så vacker och sagolik till en början. Helt underbar miljö med två tjejer som lär känna varann, och dricker rödvin och vodka i den rika tjejens hus. De provar kläder i exotiska och dyra tyger och gör anden i glaset. De är fantastiskt pretto, sådär som man bara kunde vara i den åldern utan att kräkas på sig själv. Tamsin berättar för Mona om Nietzsche och de lyssnar på Piaf på högsta volym. De tar sig själva på superstort allvar, det är naivt och oskyldigt, men ändå är det där allvaret så otroligt olika för dem. Mona flyr till Tamsin från sin röriga arbetarklasstillvaro utan föräldrar men med en bror som gått från kriminell till frälst (han låter resa ett gigantiskt kors i dalen). Det vanliga, alltså. Självklart blir de förälskade, Mona och Tamsin. Sen blir det bara tragiskt. Inte för att Tamsin ska tillbaka till sin internatskola, inte heller för att hon ljugit för Mona om det och om annat. Egentligen inte heller för att det är ännu en i den milslånga raden av lesbiska love stories med olyckligt slut. Utan för att det alltid är arbetarklasstjejen som förlorar mest. För att det är hon som blir övergiven, hon som verkligen hittade något att tro på. För henne var drömmarna om att fly därifrån och alrig komma tillbaka verkliga, inte några skimrande fantastier. Och det var hon som tog någon egentlig risk med att förälska sig i Tamsin, det var hon som inte levde i en skyddad miljö, som inte hade något att falla tillbaka på sedan hennes bror vänt henne ryggen och misshandlat henne. Hon packade sin väska och var på väg. För henne var det här möjligheten hon väntat på, det var verkligt, för henne skulle det här göra hela skillnaden. Och så blir det inte så. Jämt är det såhär. Det är verkligen så himla sorgligt.