Nu blommar asfalten

Man vet så lite om sig själv, skorrar Björn Afzelius i en sång och jag är den första att skriva under: helt plötsligt är jag obeskrivligt pepp på Ann Jäderlunds nya. Inte blir suget mindre av så välskrivna recensioner som Elise Karlssons heller, vilken precis fick mig att gå in på Adlibris och klicka hem en Simone Weil. Och ett par novellsamlingar. Noveller och poesi is the shit våren 2009, ja, proportionerligt sett. Som ni kanske minns hade jag som nyårslöfte (ett av dem) att läsa mer poesi. Jag kan upplysa om att det har infriats, med råge, även om en överväldigande majoritet av den poesi jag läser ännu inte är utgiven. Och nu verkar det alltså som att jag ska ge mig i kast med Jäderlund igen, av egen fri vilja. Man upphör inte att förvånas.

(Och just det, läser man i Arbetarbladet, så kan man hitta några recensioner jag skrivit på sistone, Rapp Johansson, Fagerberg, Ramqvist. Finns det ingen byline så beror det på att det brukar vara så.)