Klagosång
Alltså, nu får det banne mig vara bra med det här. Inget blir ju bättre, jag får ju bara nya symptom hela tiden. Gud måste ha bestämt att jag ska få prova på alla förkylningsvarianter han har i sitt register, nu är jag inne på bihålorna. Det värker i hela ansiktet. Jag ringer till sjukvårdsupplysningen och vårdcentralen, men möts bara av luttrade sköterskor som inte tycker att det är någon poäng med att jag kommer dit. "Vila hela tiden och drick mycket", säger de. No need to argue. Det är förvisso ganska sexigt med råbarkade sjuksköterskor i telefonen som sätter en på plats, men jag är samtidigt en människa som är rätt övertygat pro-läkemedel, och skulle till exempel inte ha något emot att sätta i mig en penicillinkur bara för att SE om det funkade.
Ibland känner jag mig som den enda människan i hela världen som faktiskt tycker att det är BRA med medicin. Mamma är ju tablettfobiker, det visste jag. Och imorse ringde min redaktör och sa att jag inte ska äta antibiotika ("för det hjälper inte"). Nähä, okej. Och alldeles nyss hörde M av sig för att fråga hur jag mådde, och det var så himla gulligt, men sen skrattade hon gott åt att sköterskan hänvisat mig till ett receptfritt naturläkemedel. "Det är rätta takter, gå till farbror doktorn och skaffa penicillin bara för att man hostar lite. Det kan du få när du har lunginflammation!"
Jag kontrade med att läsa upp det underbara stycke i Maria Küchens "Anteckningar efter en frontalkrock med gud" som handlar om hennes vrede när väninnor i själsnöd blir lurade av new age-idioter att tejpa vallmofrön bakom öronen och betala massa pengar för det. Vi skrattade en stund åt det. Nu sitter jag här med mitt naturläkemedel iallafall, och jag hoppas verkligen att det funkar.
Inte kan jag komma in på passagen heller. Jag känner mig helt isolerad från omvärlden när jag inte kan mejla. Jag blir knäpp om jag inte får kolla mejlen snart. Jag ska vara hemma hela veckan, det innebär att jag är sjukskriven från i princip hela mitt vik. Det måste komma böcker med posten, det måste komma böcker jag ska recensera och böcker jag har beställt från Modernista. Om jag inte har något att läsa är den här isoleringen lika med döden. Jag har snart läst ut "Svinalängorna", den är skithemsk och har hittills bara blivit värre och värre. Jag är väldigt blödig när jag är sjuk, och skriver osammanhängande sentimentala stycken om Gud och hybris i mitt oordnade Word-dokument. Jag tror att det här helt enkelt här hälsovådligt, i ett mycket större perspektiv än att jag kanske får (har?) bihåleinflammation.
Jag längtar efter att få ta en promenad längs älven, jag vill gå hem till M och dricka kaffe och gosa med katterna. Jag vill ha frisk luft. Jag längtar också efter mer märkliga saker, som till exempel att städa lägenheten. Jag vill dammtorka och svabba golv, jag vill att allt ska vara rent, fräscht och FRISKT.
Ibland känner jag mig som den enda människan i hela världen som faktiskt tycker att det är BRA med medicin. Mamma är ju tablettfobiker, det visste jag. Och imorse ringde min redaktör och sa att jag inte ska äta antibiotika ("för det hjälper inte"). Nähä, okej. Och alldeles nyss hörde M av sig för att fråga hur jag mådde, och det var så himla gulligt, men sen skrattade hon gott åt att sköterskan hänvisat mig till ett receptfritt naturläkemedel. "Det är rätta takter, gå till farbror doktorn och skaffa penicillin bara för att man hostar lite. Det kan du få när du har lunginflammation!"
Jag kontrade med att läsa upp det underbara stycke i Maria Küchens "Anteckningar efter en frontalkrock med gud" som handlar om hennes vrede när väninnor i själsnöd blir lurade av new age-idioter att tejpa vallmofrön bakom öronen och betala massa pengar för det. Vi skrattade en stund åt det. Nu sitter jag här med mitt naturläkemedel iallafall, och jag hoppas verkligen att det funkar.
Inte kan jag komma in på passagen heller. Jag känner mig helt isolerad från omvärlden när jag inte kan mejla. Jag blir knäpp om jag inte får kolla mejlen snart. Jag ska vara hemma hela veckan, det innebär att jag är sjukskriven från i princip hela mitt vik. Det måste komma böcker med posten, det måste komma böcker jag ska recensera och böcker jag har beställt från Modernista. Om jag inte har något att läsa är den här isoleringen lika med döden. Jag har snart läst ut "Svinalängorna", den är skithemsk och har hittills bara blivit värre och värre. Jag är väldigt blödig när jag är sjuk, och skriver osammanhängande sentimentala stycken om Gud och hybris i mitt oordnade Word-dokument. Jag tror att det här helt enkelt här hälsovådligt, i ett mycket större perspektiv än att jag kanske får (har?) bihåleinflammation.
Jag längtar efter att få ta en promenad längs älven, jag vill gå hem till M och dricka kaffe och gosa med katterna. Jag vill ha frisk luft. Jag längtar också efter mer märkliga saker, som till exempel att städa lägenheten. Jag vill dammtorka och svabba golv, jag vill att allt ska vara rent, fräscht och FRISKT.
posted by Therese E at 3:18 em
2 Comments:
Det här med mediciner, jag är på din sida. Ännu mer kanske. Jag stoppar gladeligen i mig nästan vad som helst om jag tror det är bra, undantaget förstås naturläkemedel som jag per definition är skeptisk mot. Däremot riktig medicin, det är grejer det. Vissa i min familj (lillasyster t.ex.) är medicinskeptiker, hon vägrar typ ta alvedon fast hon har skithög feber och sprängande huvudvärk. Det är helt sjukt, något slags hippieattityd om att kroppen skall läka sig själv. Min kropp läkes bäst med kemiska substanser, tack! Vita piller framställda i laboratorier! Inga örtdekokter, iofs är det enda jag prövat i den vägen Lisbets speciella ingefäraavkok mot snuva, det funkade inte. Att hennes handpåläggning funkar mot migrän skall vi dock tala tyst om. Det är något jag förtränger å det skarpaste. Nåväl, kontentan av detta svammel: Krya på dig gumman, och kanske är det tur för dig att du inte känner någon som är villig att ringa in recept på distans, vilket är det sätt jag brukar självdiagnosticera och självbehandla mig på ett par gånger om året. Kram!
Det är verkligen SYND att jag inte känner någon som kan ringa in recept på distans, för jag har efter noggranna efterforskningar insett att jag behöver kortisonspray. Och jag vill ha det nu! Samtidigt drar jag mig lite för att ringa vårdcentralen, så jag gissar att jag mot min vilja praktiserar något slags "kroppen läker sig själv"-metod. Men nu till det jag verkligen undrar: Vadå Lisbeth och handpåläggning??!! Jag har aldrig hört om det här, jag måste få veta allt. (Jag är ganska pro-naturläkemedel, jag gillar alla typer av mediciner, men vid handpåläggning känner jag att jag drar en gräns...) Kram.
Skicka en kommentar
<< Home