Hur långt och intetsägande som helst
God fortsättning! Och eftersom det känns motigt att börja det nya året med att bryta löften, kommer här en summering av 2008, om än i mycket komprimerad form (jag borde sannerligen veta vid det här laget att jag aldrig är pepp på sånt här):
Läsning: Har jag dragit tidigare, men jag utnämner nog 2008 till tanternas år till slut. Summan är dock större än delarna, tyvärr. Många bra, men inte på högsta nivå.
Tv: Det är väl ANTM och Babel, precis som alla andra år? Jag vet inte, teve har haft lägsta möjliga prioritet, tyvärr.
Lycka: Mina barn, som kom på dagen för ett år sedan och bara genom detta naturligtvis gjorde 2008 till det bästa året ever.
Resa: Min lyxiga ensamweekend för att hälsa på Catta i London förstås. Vi åt indiskt, gick i Bloomsbury-kvarteren, picknickade i gräset, shoppade och blev lite berusade. Samt såg SATC-filmen.
Råvaror: Citron och färsk oregano. Det är obegripligt hur ovetande jag varit om citronens alla användningsområden.
Plagg: Min vinterkappa + klänning, båda från Hope, som jag outletfyndade. Så mycket annat har det liksom inte blivit. Om man inte räknar barnkläder...
Förlust: Hm, ja. Kanske kan man säga att M gått förlorad mer definitivt under 2008. Sen är det en rad saker jag saknar, men som jag förstås indirekt valt att avstå: tid att ligga på soffan och läsa varje dag, tid att tänka på saker många varv om och om igen, min förmåga att försätta mig själv i alla möjliga och omöjliga sinnesstämningar (det kräver uppenbarligen mycket dötid...).
Fest: Jonas och Malins bröllop såklart. Fint.
Hälsa: Mycket motion och koll på matintag under hösten. Bra där! (Det har precis börjat om dessutom, jajamen.)
Jag orkar inte mer. Jag föredrar att tänka på 2009, för jag ser fram emot det här året mer än jag vanligtvis brukar göra. Jag tror på 2009, verkligen. Jag har en del föresatser: läsa mer lyrik (det har jag redan sagt), gå ner ett antal kilon, läsa minst två modetidningar från pärm till pärm per månad och därmed återta den del av min identitet som kan benämnas som modeintresserad, komma på en lösning på boendesituationen, göra kloka och eftertänksamma klädinköp (gärna med dansk design/inspiration som aldrig slutar vara den bästa), skaffa mig minst en återkommande uppdragsgivare som betalar mer än symboliska summor, bli bättre på att ta bort fläckar på barnens kläder i tid, återskapa mitt kosmetika-/hudvårdsförråd som sinat betänkligt, måla naglarna lite oftare, eventuellt också spendera mindre tid framför datorn om ovanstående ska gå i lås.
Jag har också en del allmänna förhoppningar, vilket jag säkert får anledning att återkomma till, men en är att jag hoppas att böcker (under 2009 eller åtminstone nästa decennium) ska upphöra att vara rosa. Jag hoppas särskilt att böcker av kvinnliga författare ska sluta prydas med denna färg (om det inte är möjligt så kan rosa få bli förbehållet den sämsta populärlitteraturen, det ska i denna utopi åtminstone vara möjligt att skilja liza marklund från elfriede jelinek. och när jag ändå är inne på temat så hoppas jag att vuxna kvinnor ska sluta bära bäbisrosa kläder också, särskilt i kombination med grått. grått och rosa är inte en fin kombination, det är en vida spridd vanföreställning bara. eh, det skulle också vara nice om bäbisar slutade bära bäbisrosa, men det kan jag ju knappast lasta dem för). En annan förhoppning är att i allehanda inredningsreportage ska frasen "stilen är en mix av design, loppisfynd och arvegods" upphöra att existera, speciellt när den ska signalera något spännande och unikt. En fråga att stilla ställa sig, på vilket hem passar INTE denna beskrivning? (Jag är inte neggig mot hemmen i sig alltså, jag tycker oftast allt jag ser i inredningstidningar är jättefint och så blir jag avsundsjuk. Och just därför vill jag understryka att lösningen på hur man skaffar ett snyggt hem inte ligger i den klichén.)
Nu funderar jag på att beställa ett par sneakers till min ena unge, vilket får mig att tänka på ett annat löfte jag har inför 2009: frigöra mig från den medelklassanstrukna moralfilosofin att det finns ett rätt sätt att lägga mycket pengar på sina barn. I den föreställningen är guldiga Nike-skor för 500 inte att tänka på, medan ett par...marinblå Kavat-kängor, ja, de är ju liksom "kvalitet kostar" och därmed genast icke-ytliga och istället ett ansvarsfullt och bra köp till barnet. Jag har väldigt svårt att tro att Nike skulle göra skor av dålig kvalitet, och därför blir det ännu mer befängt att inte bry sig om hur det ungen har på fötterna ser ut. Jag vill inte att något som i slutändan kommer att gräva stora hål i min magra plånbok ska se hur trökigt ut som helst.
Läsning: Har jag dragit tidigare, men jag utnämner nog 2008 till tanternas år till slut. Summan är dock större än delarna, tyvärr. Många bra, men inte på högsta nivå.
Tv: Det är väl ANTM och Babel, precis som alla andra år? Jag vet inte, teve har haft lägsta möjliga prioritet, tyvärr.
Lycka: Mina barn, som kom på dagen för ett år sedan och bara genom detta naturligtvis gjorde 2008 till det bästa året ever.
Resa: Min lyxiga ensamweekend för att hälsa på Catta i London förstås. Vi åt indiskt, gick i Bloomsbury-kvarteren, picknickade i gräset, shoppade och blev lite berusade. Samt såg SATC-filmen.
Råvaror: Citron och färsk oregano. Det är obegripligt hur ovetande jag varit om citronens alla användningsområden.
Plagg: Min vinterkappa + klänning, båda från Hope, som jag outletfyndade. Så mycket annat har det liksom inte blivit. Om man inte räknar barnkläder...
Förlust: Hm, ja. Kanske kan man säga att M gått förlorad mer definitivt under 2008. Sen är det en rad saker jag saknar, men som jag förstås indirekt valt att avstå: tid att ligga på soffan och läsa varje dag, tid att tänka på saker många varv om och om igen, min förmåga att försätta mig själv i alla möjliga och omöjliga sinnesstämningar (det kräver uppenbarligen mycket dötid...).
Fest: Jonas och Malins bröllop såklart. Fint.
Hälsa: Mycket motion och koll på matintag under hösten. Bra där! (Det har precis börjat om dessutom, jajamen.)
Jag orkar inte mer. Jag föredrar att tänka på 2009, för jag ser fram emot det här året mer än jag vanligtvis brukar göra. Jag tror på 2009, verkligen. Jag har en del föresatser: läsa mer lyrik (det har jag redan sagt), gå ner ett antal kilon, läsa minst två modetidningar från pärm till pärm per månad och därmed återta den del av min identitet som kan benämnas som modeintresserad, komma på en lösning på boendesituationen, göra kloka och eftertänksamma klädinköp (gärna med dansk design/inspiration som aldrig slutar vara den bästa), skaffa mig minst en återkommande uppdragsgivare som betalar mer än symboliska summor, bli bättre på att ta bort fläckar på barnens kläder i tid, återskapa mitt kosmetika-/hudvårdsförråd som sinat betänkligt, måla naglarna lite oftare, eventuellt också spendera mindre tid framför datorn om ovanstående ska gå i lås.
Jag har också en del allmänna förhoppningar, vilket jag säkert får anledning att återkomma till, men en är att jag hoppas att böcker (under 2009 eller åtminstone nästa decennium) ska upphöra att vara rosa. Jag hoppas särskilt att böcker av kvinnliga författare ska sluta prydas med denna färg (om det inte är möjligt så kan rosa få bli förbehållet den sämsta populärlitteraturen, det ska i denna utopi åtminstone vara möjligt att skilja liza marklund från elfriede jelinek. och när jag ändå är inne på temat så hoppas jag att vuxna kvinnor ska sluta bära bäbisrosa kläder också, särskilt i kombination med grått. grått och rosa är inte en fin kombination, det är en vida spridd vanföreställning bara. eh, det skulle också vara nice om bäbisar slutade bära bäbisrosa, men det kan jag ju knappast lasta dem för). En annan förhoppning är att i allehanda inredningsreportage ska frasen "stilen är en mix av design, loppisfynd och arvegods" upphöra att existera, speciellt när den ska signalera något spännande och unikt. En fråga att stilla ställa sig, på vilket hem passar INTE denna beskrivning? (Jag är inte neggig mot hemmen i sig alltså, jag tycker oftast allt jag ser i inredningstidningar är jättefint och så blir jag avsundsjuk. Och just därför vill jag understryka att lösningen på hur man skaffar ett snyggt hem inte ligger i den klichén.)
Nu funderar jag på att beställa ett par sneakers till min ena unge, vilket får mig att tänka på ett annat löfte jag har inför 2009: frigöra mig från den medelklassanstrukna moralfilosofin att det finns ett rätt sätt att lägga mycket pengar på sina barn. I den föreställningen är guldiga Nike-skor för 500 inte att tänka på, medan ett par...marinblå Kavat-kängor, ja, de är ju liksom "kvalitet kostar" och därmed genast icke-ytliga och istället ett ansvarsfullt och bra köp till barnet. Jag har väldigt svårt att tro att Nike skulle göra skor av dålig kvalitet, och därför blir det ännu mer befängt att inte bry sig om hur det ungen har på fötterna ser ut. Jag vill inte att något som i slutändan kommer att gräva stora hål i min magra plånbok ska se hur trökigt ut som helst.
posted by Therese E at 9:50 em
5 Comments:
Hej Therese,
Ser att du ibland dyker upp hos mig (tror att det är via den andra Therese, Therese B), och det är jag glad för!
Har inte tänkt på det här med det rosa, jag ser nog för få svenska böcker, men jag lovar, över min döda kropp att jag ger ut en rosa bok! Iofs ger jag nog inte ut någon bok alls men OM jag gör det ska den vara mest svart och jag själv ska alltså se ut som Serge Gainsbourg - har jag just bestämt. (Allt kommer greja sig utom skäggstubben.)
Vad gäller inredningar håller jag också med dig! i synnerhet som det mesta verkligen ser precis likadant ut i de där tidningarna.
Önskar dig Gott Nytt!
Och köp nåt gult till bebisen - den färgen är finast och alla barn gillar den!
Jag håller HELT med dig angående skoinköp till barnen!!! Köp Nike-skorna för sjutton, klart att de gör bra skor. Snyggare också :-)
Bara en tankeställare. Ditt barn bryr sig nog inte ett dugg om vad den har på fötterna. Och för de extra hundringar som du skyfflar in i ett företag som har en historik av både barnarbete och minimilöner kan du göra väldigt gott på annat håll.
Men det kanske är viktigare för din självkänsla att ditt barn har 500 kronors skor i några månader än att det blir bra för någon annan?
PS: Nej, jag känner inte dig. Jag hamnade bara på din blogg genom att trycka på random x antal gånger.
Josefine: Ja, som du så riktigt påpekar känner du inte mig, så därför tycker jag att det är både förhastat och lite oförskämt att du uttalar dig om min självkänsla, och dessutom kopplar den till mina barns skor. Men, i stora drag har du förstås rätt i att det är bättre på alla sätt och vis att göra en god gärning än att köpa märkespjuck. Det går ju heller inte att argumentera emot på något sätt, så jag kan inte säga annat än att jo, det finns tillfällen då jag väljer att prioritera shopping ÄNDÅ.
Kanske väljer många Kavatskor till sina barn pga att de är väldigt anpassade till runda barnfötter. Min dotter kan bara ha Kavat, fötterna är fortfarande som klumpar trots att hon redan är över två.
Men skulle det gå, skulle jag välja Nike :)
Skicka en kommentar
<< Home