Emo-lektyrens drottning

Jag badade i havet, och jag solade (brände mig häpnadsväckande nog bara två gånger på två veckor, vilket måste ses som ett slags rekord för en kropp som färgas rosa av tio minuter i solen) under semestern. Och jag träffade många vänner & familjemedlemmar som jag inte sett på evigheter. Jag blåste såpbubblor med barn och åt så mycket fikabröd & glass att jag numera bara känner lust att inta typ, alger. Men mest läste jag nog ändå. Bland annat läste jag tre böcker av Barbara Voors, "Syster min", "Sömnlös" och "Smultronbett" (fast jag läste dem i omvänd ordning, det där är den kronologiska). Om jag vore författare (ha, ha) skulle jag vilja vara Barbara Voors-typen. Eller alltså, det är ju inte så att om jag fick välja fritt i hela världen så är Voors den författare jag helst skulle vara. Helst av allt vill man ju vara Kerstin Ekman, men det är ju ungefär synonymt med att vilja bosätta sig på månen. Liksom kört redan från början. Ingen idé att ens tänka tanken. Men Barbara (god, det är inget smickrande namn) känns på något sätt uppnåelig, inte som ett ointagligt och ojämförbart unikum. Och ändå är hon så jäkla bra. Suverän, helt enkelt. TROTS alla dessa detaljerade känslostämningar och allt kärlekskladd, kanske många skulle säga. Tack vare allt detta, säger jag. Det är ett så vanvettigt emotionellt författarskap, åtminstone till sitt innehåll - jag vet ju inget om hennes förhållningssätt till skrivandet, och det är det som gör det så attraktivt. Man vill ju bara ha mer av dessa insiktsfulla iakttagelser om kärlekens irrgångar, man blir aldrig mätt. Hon är sådär underbart fulsnygg också, sådan att man liksom aldrig kan bestämma vilket som är det mest dominerande. Kerstin Ekman är lika ointagligt vacker som hon är mästerlig. Jag älskar det, men orkar inte riktigt med det just nu. Författarsommaren 2006 är helt klart Barbaras. Läs.