The daughter she never had

Så har jag fått ett erkännande vackrare än man någonsin kan begära. Jag skulle vilja skriva något bra om det, om hur det känns när någon tar en i sina armar och berättar om hur hon suttit och tänkt på att man (jag!) blivit den dotter hon aldrig fick. Men jag blir bara tårögd, och jag tror inte att jag just nu har ord som förmår göra rättvisa åt det. Jag känner mig benådad. Den är en nåd, den kärleken. Hon får fnysa åt min ateism bäst hon vill, men ibland måste jag också laborera med de stora orden trots min avsaknad av (guds)tro. Tills jag hämtat mig och kan formulera något rimligt (fastän det hela är orimligt och fantastiskt) om det här, kan jag länka till den första text jag skrev om henne, och som blev publicerad i Provins. Den finns här, i nummer 4, 2005. Vi kände inte varandra då, inte egentligen och jag var knappast hennes "lill-kicka" ännu, men den texten är ändå som en föraning om vad som komma skulle, trots att jag aldrig för en sekund vågat hoppas på det.