Lost memories, lost work

Det ni ser är ett datorlik, fast från en tid ganska långt innan den dog. Den är numera kraschad och med det är också flera års texter borta. Jag känner mig som Carrie, jag känner mig skitmycket som Carrie när det blinkade en Sad Mac på hennes skärm (jag fick ett frågetecken), och hon insåg att hon inte hade en enda kopia av någonting. Hon visste inte om att man skulle göra back-up. Det visste jag. Och jag vet att ni vet det allihopa också, men att ni säkert inte gör det ändå, för det känns bökigt och liksom onödigt. Men, det värsta kan hända. Så gör back-up innan ni ångrar er. Lova att ni gör det på allt som är ens i närheten av värdefullt. Det är sån ångest att det inte ens går att tänka på, därför gör jag inte det speciellt ofta. Jag försöker tänka på trevliga saker istället. På böcker jag har att läsa, recensioner att skriva (jag har läst typ fyra böcker som det ska bli roligt att skriva något om), en text jag ska börja jobba med. Och på Six feet under och på myskoxar. Igår på kunskapskanalen var det typ ett temaprogram om Härjedalen. Myskoxar är det overkligaste djur jag vet. De ser ut som människor som ska spela djur i en (amatör/skol)pjäs. Inget stämmer med dem, de är värre än en parodi på sig själva. Men ungen var skitsöt. Snart kommer del två i min serie om skönhetsprodukter, det kommer att handla om en duschkräm. Men idag ska jag jobba och innan dess läsa i Birgitta Stenbergs (med all rätt) refuserade debutroman. Jag är lika ofokuserad idag som igår, när jag jobbade bakfull. Gör inte det, det är ett tips. Ett annat tips är att om du är tjugofem år eller mer så ska du försöka undvika att kräkas pga alkoholintag, men om du måste göra det, gör det för guds skull inte i ett brännässlesnår.