See you through

Lite sliten, men välmående efter gårdagskvällen och -natten. Jag drog i mig fyra GT, de blev en aning starkare för varje gång, hon 4 stycken av den traditionsenliga blandningen vodka, läsk & vatten (också de tilltog i styrka allt eftersom). Hon vill alltid prata om oss när vi druckit. Jag med, men jag börjar inte som hon gör. Men jag blir bättre på att fortsätta. Och hon talar om sina brister, ibland under långa, långa stunder. När jag sitter där och lyssnar till hennes röst, som växlar mellan ilska, självironi och smärta förundras jag över hur hon kan ägna så mycket möda och tid åt att åskådliggöra dessa tillkortakommanden för mig. Lite irriterad kan jag också bli, i ärlighetens namn. Jag är ju inte där på grund av hennes nackdelar, eller hur? Inte förrän efteråt får jag en känsla av att jag förstår. Jag kan inte låta bli att tänka att hon gör det här, för att hon inte är säker på att jag verkligen begriper att hon har brister. Hon vill lägga korten på bordet, hon tror att jag kommer att genomskåda henne, upptäcka något som andra tar fasta på. Hon är rädd att jag har för höga tankar om henne, och att jag kommer att göra en upptäckt som gör mig besviken såsmåningom. Jag förstår det nu. Och jag vill berätta för henne att bara för att jag ser och uppskattar det vackra i henne, betyder det inte att jag är omedveten om det andra. Jag har bara inget behov av att sätta det i fokus. Jag vill berätta för henne att det jag känner för henne är slitstarkt nog för de mest magstarka upptäckter.