iPanini

Igår hämtade jag hem min nya älskling, en MacBook. Den är visserligen väldigt lik den som dog, iBooken, men den är så mycket mer. Skärmen är helt blank och jag tror inte att ni fattar vad det gör för intensiteten i färgerna. Jag har ett skrivbordsunderlägg med Fuji i bakgrunden och nedanför ett hav av blommande körsbärsträd, det är gudomligt vackert. Den här datorn har massa funktioner som den förra saknade och den är mycket snyggare, men det som är mest påtagligt nu är doften av nytt. Jag vill aldrig att det ska ta slut. Det luktar precis som när man öppnande ett nytt paket med klisterbilder till sitt Panini-album. Hade ni Panini-album, ni vet de där när man samlade bilder och klistrade in, och bytte dubletterna med andra? Och kommer ni ihåg doften, min dator luktar så, det är ju helt underbart. Jag hade jättemånga album, Barbie, 90210, Fotbolls-VM 1992 och så vidare. Men det bästa albumet var WWF. Helt underbara bilder av djur. Vilda djur that is, jag har lite svårt för husdjur/boskap. Sällan har jag väl varit så lycklig som när jag öppnade ett paket och fick den vithövdade havsörnen. Det var roligt att köpa Panini-bilder varsomhelst, men allra roligast var det när vi var och hälsade på farmor. Albins, leksaksaffären i Trosa, var min barndoms himmelrike. Det måste vara en av de minsta leksaksaffärerna någonsin, men den rymde allt. Den var allt som hägrade för mig, tills i nioårsåldern då bokhandeln på andra sidan ån började konkurrera om min uppmärksamhet. Någon gång ska jag skriva om min farmors och pappas hemstad här, och om huset farmor bodde i, men nu ska jag sitta här och lukta på en dator som doftar Panini-bild.