Beauty of this week

Min smak har blivit så standardiserad och förutsägbar på sistone, jag tror samtliga ryms under den förminskande men träffsäkra etiketten "medelålders bimbo". Jag ska skärpa mig snart.

Tinto de verano, por favor!

Åh, jag har bokat flygbiljetter till Barca. I september ska vi till Barca. Jag har bokat redan nu, i mars och jag kan planera för september. OMG, det liknar ju att ha ett liv. Shit, vad jag längtar.

3:ans buss

Jag tänker så många politiskt inkorrekta tankar nuförtiden, förutom när jag tänker på irisar och krokusar, begonior och krysantemum, att jag omöjligen kan använda det här utrymmet för att ventilera dem. Fast kanske lite. Igår åkte jag buss 3 till jobbet. Jag vet inget bättre än att åka buss i den här staden, det verkar säkert hur konstigt som helst, men det är enda gången jag förstår att jag faktiskt inte bor i ett komplett homogent samhälle. På bussen är det OLIKA sorters människor, det är som att vara i en stad på riktigt som omväxling, och jag bara undrar var alla de här människorna är när de inte åker buss? Inte där jag är iallafall, och jag blir lycklig av att veta att de åtminstone finns, att något annat faktiskt existerar.

3:an till Anderstorp räddar mitt liv gång på gång. Jag menar det. För jag håller på att inte palla med - nu kommer det politiskt inkorrekta iallafall, håll i hatten! - den välartade (vita) arbetarklass som konstant måste kasta ur sig skit om typ kriminella, invandrare, knarkare, uteliggare och alkisar. Vad är egentligen grejen med att hålla på så? Jag vet att det är lätt att sparka neråt, jag vet jag vet, men det hjälper ju inte. Det blir bara så ledsamt.

Igår höll jag på att fälla en tår på bussen. Det klev på en kvinna i 50-årsåldern skulle jag tro, hon hade ganska trashiga kläder men hela och rena. Prydligt liksom, fast det borde vara omöjligt med de plaggen. Håret var grått och lockigt av kass kvalitet, nytvättat och hon rättade konstant till lockarna som föll ner i pannan. Ansiktet var gropigt, men man lade inte märke till det förrän man tittade närmare, nej man lade faktiskt inte märke till det förrän man såg systemetpåsen i hennes knä, innehållande tre ölburkar. Vid en noggrannare titt såg man att något mer än tiden farit fram med hennes ansikte, antagligen många saker. Mittemot henne satt ett barn i vagn och kvinnan log konstant mot det här barnet, och såg så lycklig ut över att få titta på det, men samtidigt avvaktande inför dess mamma, som om hon inte hade rätt att le mot barnet. Det var så sorgligt att se hennes skygga, leende ansikte och den där påsen med tre ölburkar, som hon hade i knäet helt öppet fastän hon annars verkade så mån om att te sig välartad. Det var som en resignation, eller som en tyst protest mot en påtvingad skam hon inte längre orkade anpassa sig efter. Jag spekulerar, och jag fantiserade om hennes liv hela bussresan och en stund efteråt. Jag hittade på såklart. Men ändå: om vi nödvändigtvis måste spotta på någon, är hon verkligen rätt person?

Beauty of the week #2

Why'd you come in there looking like that, lady!

Ja, vad ska man säga? Alla har redan sagt något, så det finns inte mycket att tillägga. Men jag är kär. Mycket.

Gather your flowers while you may

Himlen är verkligen sjukt blå, och mitt på vår gata är asfalten typ torr. Jag kommer att få ha på mig mina nya vårskor i Uppsala/Sthlm, och inga långkalsonger OCH täckbyxor (ni fattar inte hur skönt det är att slippa detta!). Glädje sipprar tillbaka tillsammans med solen, igår drack jag vodka med mangojuice tillsammans med M och imorgon åker vi söderut, och jag älskar tanken på miljöombyte och allt annat med resandet just nu. Ska bränna en ny Dolly-skiva att ha i bilen för uppladdning, det är bara Dolly nu. Solen skiner och Jeanette Winterson har uppdaterat sin kolumn. Det här är första förmiddagen på månader som det känns som att, ja, life is good.

happy new reading

Godaste nyheten på väldigt länge: Shampoo Rising. Anna Hellsten och Annina Rabe som gör "blogzine" tillsammans. Hur mycket bättre kan det bli? De är två av landets kanske bästa skribenter, som undantagslöst gör mig grön av avund och alldeles lycklig när jag läser dem. Redan har Anna skrivit en hjärtskärande vacker inledningstext och Annina en lika hjärtskärande viktig om hotet mot folkbiblioteken. Det här är skitbra, keep it up.

Veckans lägesrapport

Ledig dag, den enda av tio. Disk, tvätt och texter. Nyss skickat en om Stig Dagermanpriset. Lasse Berg får det i år, och jag hoppas att jag kan vara där. Missade det förra året och det kändes minst sagt märkligt och tråkigt. Av de få traditioner jag håller på är den en av de viktigaste.

I tisdags kom J till norra Västerbotten från Saarbrücken. Det var flera år sedan vi sist sågs, då i Göteborg, och jag är så glad att det blev av igen. Hon hade med sig underbara duschkrämer från Anne Lind, jag tvingade henne att köpa de senaste årens svenska litteraturhändelser (svinalängor, drömfakulteter, unika tigrar och naturligtvis en amerikansk flicka), vi mindes och byggde nytt. Välgörande.

Nu: en transportsträcka av ändlösa jobbdagar innan det är dags för Uppsala, Sthlm och Dolly. I can hardly wait.

What nourishes me also destroys me

De här dagarna funderar jag mycket över vad som är närande och vad som är nedbrytande, och hur man ska lära sig att se skillnaden. Det är ganska svårt. Och jag fattar att det är ett tema som följt mig, på olika sätt. Det är ingen slump att jag skrev ner den här dikten ur Inger Edelfeldts Salt (som jag för övrigt fick av B & K när jag tog studenten, med dedikationen "utan sälta ingen sötma, utan sötma ingen sälta") på försättsbladet till den första present jag gav till C:

Jag undrar om du förstår
vilken märklig föda
din närvaro är för mig:

hur den bryter ner och när
i samma andetag

Presenten var för övrigt Eva Dahlgrens samlade låttexter, och det var december 2000. Men redan innan, hela 1999, så var det här temat aktuellt. För då var det Angelina Jolie som gällde, och hon har det tatuerat över magen: Quod me nutrit me destruit. Jag tyckte att det var det mest geniala man överhuvudtaget kunde komma på att tatuera in på sin kropp. Och jag var sjutton, arton och hyrde Gia och dog. Och jag såg Foxfire och dog ännu mer, jag läste den, jag skrev mitt specialarbete om feministiska budskap i boken. Legs Sadovsky var som en mytologisk figur, symbolen för allt man ville vara och ha samtidigt. Det var så klockrent att Angelina spelade henne, och jag kan fortfarande inte hålla med den samstämmiga skara som säger att romanen är så mycket bättre än filmen, för Angelina som Legs är fantastisk. Jag hängde på Skunk och skapade nicknames och presentationstexter, allt på det här temat (om det inte handlade om Corky och Bound förstås). Angelina gjorde Girl, interrupted och det var fint men började kännas lite jolmigt. Sen blev hon Lara Croft och jag hade inte längre något behov av att klä min skunksida i rosa drömmar om halvdestruktiv grrl-feminism. Men tills man lär sig att skilja det ena från det andra är det ändå fortfarande sant: what nourishes me also destroys me.