måndag, november 27, 2006

Om jag hade en högre inkomst är jag övertygad om att jag skulle tycka att det var tillfredsställande att betala räkningar. Själva proceduren med att mata in plusgiron, belopp och OCR-nummer och sen samla de betalda räkningarna i en prydlig hög, tilltalar min ådra för ordning & kontroll. Som faktiskt finns där någonstans. Men nu blir det jämt så lite pengar kvar att känslan av att lönen försvinner lika fort som den kommer, överskuggar det lustfyllda i att sköta sig.
Jag har massa saker att göra. Jag måste göra dem. Typ nu.

fredag, november 24, 2006

So real

Och så får jag världens bästa axelmassage (med jordnötsolja, lovely). Och sen förtroendet, fler fragment ur berättelsen. Sen runda på stan med thaiwok & en massa ömhetsbetygelser. Och hon säger vad jag lär henne, och det är det vackraste jag hört. Och jag får lust att gråta på thaihaket, men det gör jag inte för det är fullt med folk & väggarna är ilsket klarblå, och det kanske är tur för annars hade jag brutit ihop. Och vi handlar, och så hit för kaffe & godis, och hon är på väg hem hela tiden men kommer sig inte för. Dröjer sig kvar. Och så kan hon inte sluta läsa boken jag gav henne, hon älskar den och jag blir så glad. Och så bestämmer vi en dag vi ska åka norrut (ja, ännu längre bort). Och det värsta är, det var ÄNNU finare i helgen (alltså omöjligt att tala om). Äh. Jag ska inte häva ur mig så mycket mer eufori här, men det är bara det att den som ska lyssna på allt det här (om och om igen) är hos en kompis och ser film, och någonstans måste det ju ta vägen alltsammans.

onsdag, november 22, 2006

Summer of love



Jag är något friskare i huvudet idag, hence tankarna om filmen jag såg i förrgår. Bilden kommer från den - My summer of love med Emily Blunt och Nathalie Press. Den var så vacker och sagolik till en början. Helt underbar miljö med två tjejer som lär känna varann, och dricker rödvin och vodka i den rika tjejens hus. De provar kläder i exotiska och dyra tyger och gör anden i glaset. De är fantastiskt pretto, sådär som man bara kunde vara i den åldern utan att kräkas på sig själv. Tamsin berättar för Mona om Nietzsche och de lyssnar på Piaf på högsta volym. De tar sig själva på superstort allvar, det är naivt och oskyldigt, men ändå är det där allvaret så otroligt olika för dem. Mona flyr till Tamsin från sin röriga arbetarklasstillvaro utan föräldrar men med en bror som gått från kriminell till frälst (han låter resa ett gigantiskt kors i dalen). Det vanliga, alltså. Självklart blir de förälskade, Mona och Tamsin. Sen blir det bara tragiskt. Inte för att Tamsin ska tillbaka till sin internatskola, inte heller för att hon ljugit för Mona om det och om annat. Egentligen inte heller för att det är ännu en i den milslånga raden av lesbiska love stories med olyckligt slut. Utan för att det alltid är arbetarklasstjejen som förlorar mest. För att det är hon som blir övergiven, hon som verkligen hittade något att tro på. För henne var drömmarna om att fly därifrån och alrig komma tillbaka verkliga, inte några skimrande fantastier. Och det var hon som tog någon egentlig risk med att förälska sig i Tamsin, det var hon som inte levde i en skyddad miljö, som inte hade något att falla tillbaka på sedan hennes bror vänt henne ryggen och misshandlat henne. Hon packade sin väska och var på väg. För henne var det här möjligheten hon väntat på, det var verkligt, för henne skulle det här göra hela skillnaden. Och så blir det inte så. Jämt är det såhär. Det är verkligen så himla sorgligt.

tisdag, november 21, 2006

Confusion

Har fått märklig släng av blackout alt. handlingsförlamning. En jättelång lista med göromål och inget jag förmår utföra & bocka av. Bara för att en ny idé, en annan möjlighet, kom och la sig framför mig. Jag är redan sen förra veckan minst sagt lite ansatt av det här med pirr i magen, jag orkar inte riktigt med mer nervositet, förväntan, ångest, misstro nu. Lugn och ro vore nice. Efter det här försöket är genomfört ska jag bara ägna mig åt stabila aktiviteter, långt ifrån känslomässiga grand gestures & ångestriden marknadsföring av mig själv. Typ sova & jobba, med andra ord. Jag hade tänkt skriva lite om en film jag såg igår, men fattar själv att det är lönlöst. Jag ska göra något monotont istället: diska & rengöra kylen. Medan jag tänker på lyckliga saker om M, och ovissa saker om en lika oviss framtid. Adjö.

söndag, november 19, 2006

Introvert eufori

Precis ovanför bergen därborta (jag refererar nu till min utsikt från valfritt söderfönster) ligger en smal strimma av solljus. Det vädret kommer inte att hinna bryta igenom molntäcket innan det blir mörkt igen. Men alldeles nyss såg jag tre gäss genom persiennen (de flög österut, mot kusten, för den som är intresserad av väderstreck), och allt är liksom fantastiskt & lite magiskt här idag. Jag har generöst gett mig själv hela söndagen för att försjunka i ett tillstånd, där jag bara lever och närs av gårdagskvällen. Det går utmärkt. Allt födelsedagsbestyr avlöpte enligt planerna (även de inofficiella, omöjliga som blev möjliga), och jag älskar känslan av att kroppen vet om att den drack lite mycket alkohol igår utan att jag för den skull mår det minsta dåligt, att liksom gå omkring med en gigantisk tillfredsställelse parad med halvt om halv pirrande nervositet. Jag kommer inte på något som inte är möjligt, allt är möjligt, jag vet inga bättre dagar än sådana dagar.

fredag, november 17, 2006

Nu måste jag skynda mig

Jag måste köpa hårnålar och nagelfil innan jag åker till jobbet. Jag har varit utan både och i veckor respektive månader. Jag fattar inte hur jag har klarat mig. Filosofiskt dilemma: Vart tar alla hårnålar vägen?

torsdag, november 16, 2006

Panic room

En ångestattack kommer sällan ensam, uppenbarligen. Efter att jag börjat känna paniken över det här bestyret med födelsedagspresent, födelsedagsbrev, födelsedagsgenomförande (så mycket som måste vara genomtänkt, exakt, precis som jag vill ha det, det är stressande), dyker nu helt plötsligt en rad andra saker upp. Jag är tydligen väldigt mottaglig för ångest när jag är lätt panikslagen. Jag klarar inte riktigt av att hela bloggsfären är en enda lång diskussion om förestående romandebuter, idogt romanskrivande, förlagskontrakt. Jag tittar bara apatiskt på mitt Word-dokument, som aldrig vill växa sig större än sju osammanhängande sidor. Jag pallar inte alla publicerade texter, allt frilansande, alla dejter med redaktören. Jag har inte jobbat på flera veckor, jag läser inte böckerna jag ska skriva om, jag jobbar inte med den text jag ju faktiskt har diskuterat med just en redaktör, jag gör inget alls av mina andra förslag (jag hade tusen, men nu minns jag inget), jag kontaktar inga tidningar längre. Jag skriver inte ens fakturor på de texter jag faktiskt har publicerat. Igårkväll fick jag till och med en neuros efter att ha läst "Elle går husesyn", jag avskyr "Elle går husesyn". Jag blir knäpp av alla dessa bostäder med genomtänkt inredning, stram design uppblandad med crazy loppisfynd. Jag panikgick in på Kupan idag, men jag vet inte hur man gör ett secondhand-fynd. Jag vet bara hur man väljer ut det snyggaste på H&M och Ikea, jag orkar inte anstränga mig. Jag vill inte förhålla mig till medelklasstillvaron en sekund till. Okej, jag kanske överdriver. Jag måste helt enkelt börja jobba, jag har iallafall en deadline på en, visserligen obteald men ändå, text. Där kan jag kanske börja. Det är bara så SJUKT jobbigt att komma på idéer och skriva på förlust. Jag vill skriva på uppdrag. Om du är en (välbärgad) redaktör: förbarma dig över mig.

tisdag, november 14, 2006

Pyssel & Jeanette

Jag sitter och ska pyssla med ett födelsedagskort (nåja, kort med brev kanske man ska säga) till M. Jag har shoppat pysselgrejer idag, snören, kort och klistermärken (finns det inget flashigare och mer sofistikerat ord för klistermärken, jag känner att ni tror att jag klistrar Musse Pigg-bilder nu?). Det är jättemysigt. Jag är pysslig ungefär två gånger om året, och det brukar inte hålla i sig särskilt länge. Men nu har jag till och med en vision om att jag ska köpa ett litet bord på loppis, måla det svart och lägga mosaik på skivan. Jag hoppas nästan att jag inte kommer påbörja det här, för jag vet att jag inte fixar att avsluta det iallafall. Jag är sämst i världen att avsluta påbörjade projekt. För att det ska hända krävs antingen att jag får hålla på non-stop tills det är klart eller att någon ger mig en deadline. Varför ger ingen mig deadlines för mina egna projekt och idéer?

LäsJeanettes novemberkolumn. Hon är alltid, alltid briljant. Titta på det här: "It may be that love is a good speed selector, and teaches us the right movement for all that we need to do, Maybe love, the most unscientific of criterion, is exactly the yardstick we need to make our judgements." Här är förresten min recension av Tyngd. Mitt namn är felstavat, men skit i det, läs boken istället.

torsdag, november 02, 2006

Högmod går före kommunikationsproblem?



Ibland undrar jag om vi har byggt ett torn på jobbet, så att någon har känt sig manad att bestämma att vi inte ska förstå varandra. Allvarligt, det kunde lika gärna vara så att vi pratade olika språk, förståelsen är på ett ungefär densamma. I båda riktningar.

Om gårdagens ämne: det blev nästan lite för mycket idag. Sov gott, båda två. Och förlåt (vem det nu är man ber om ursäkt) för att jag inte kan låta bli att tänka, varför inte några andra?

Jag vill beställa nya böcker. Jag har inget jag vill läsa.

onsdag, november 01, 2006

Min ängel

Att sköta om en människa som ligger för döden kan vara många saker. Oftast är det ett vemodigt, tyst och fjäderlätt arbete. Oftast inger det en känsla av förståelse och respekt. Sällan lämnar det några djupare spår, för det händer så ofta och det är omöjligt att vara en människa bestående bara av dessa spår. Men det kan aldrig, till skillnad från det mesta annat, bli slentrian. Ibland är det outhärdligt. Det är inte ofta jag kämpar med gråten när jag jobbar, men det gjorde jag idag. Döden är inte vacker. Den är ful, vidrig och i total avsaknad av värdighet. Vissa gånger. Idag. Ändå var det vackert. Mina arbetskamrater överlät morgonens jobb med tvätt och munvård på mig. De kunde inte, för döden är precis så jävlig bokstavligt & verkligt såsom den används metaforiskt. Äcklig, om man vill det. Jag vill inte ens skriva vad en döende kropp kan göra, ge ifrån sig, det räcker med att jag sett det. Idag jobbade jag uteslutande driven av kärlek. Jag blinkade bort tårarna och satte igång. Inget annat fanns att göra, jag är förvånad över min viljestyrka. Men det handlade inte för en sekund om mig, det handlade bara om att återskapa så mycket som möjligt av den värdighet som tagits ifrån henne. Byta ut örngott och nattlinne, försöka göra rent i munnen med tussar och citronpinnar, hon orkade knappt gapa. Återfukta läppar och stryka bort håret från ansiktet. Lägga henne bekvämt, hålla hennes hand och lyssna till den ytliga andhämtningen. En puss i pannan. Aldrig förut har det varit så smärtsamt och jobbigt. Inte heller så vackert, aldrig har känslan av att det verkligen är en gåva att få ge det kan man varit starkare. Jag vet att det här är mitt jobb och att det är meningen att jag ska göra det, självklart liksom, men med vissa människor kan det här aldrig, aldrig reduceras till att bli en arbetsuppgift. Jag hoppas, för hennes skull, att hon har lämnat oss när jag kommer tillbaka imorgon. Jag kommer att sakna henne oerhört, men för henne är det dags. Hon förtjänar den barmhärtighet som förkortar lidandet. Lilla hjärtat.