Än det ena och än det andra

Vad innebär det att vara stresstålig? Betyder det att man är en jäkel på att hantera sin stress eller betyder det att det tar lång tid innan man blir överhuvudtaget blir stressad? Om det senare, så är jag det. Om det förra, så är jag värdelös. Jag har verkligen inte tid med det här heller. Ge mig den här veckan ut, så är jag nog på banan igen. Kanske med lite nya bilder, till och med. Till dess: take care. Hej.

It takes a lady - den här gången också!

Diskussion hos Isobel om vad som fattas i den svenska samtidslitteraturen. Jag vet att det här är både en grov generalisering och dessutom så hjälplöst förutsägbart eftersom det är jag som säger det, men faktum är att jag tror på min egen tes: precis som när det gäller människor i allmänhet så är även den bästa författaren en tant. Jag menar allvar. Linda Olsson och Margareta Strömstedt regerade höstens bokutgivning. Till våren sätter jag allra mest tillit till Kerstin Ekmans essäsamling, och en hel del hopp till Eva Ströms roman. Jag är seriös. Jag är skittrött på den här jakten på vittring av genialisk ungdom, på riktigt. Jag menar inte att unga människor inte kan skriva böcker, jag menar bara att de inte skriver de allra bästa. Eftersom man blir bättre på att leva ju längre man lever, eftersom man får fler berättelser att berätta med åren, så vore det inte otroligt om man också blir bättre på att berätta dem.

Saturday night

Jag hade glömt bort hur gott det är med halloumi. Seghet och sälta är goda kvaliteter hos föda. Och det här med att jag tror att jag är gjord av pengar; idag köpte jag en Acne-tee och en Whyred-kofta (på rea!), plus en helt oemotståndlig kofta från Vila. (Försökte hitta en bild på den, men det gick inget vidare.) Det var kanske lite överilat, men de kommer att göra sig bra i vår nyrensade garderob. Jag pimplar Lindemans chardonnay; det kanske kan råda bot på tristessen när jag ska läsa de återstående 100 sidorna av tegelstenen jag ska skriva recension på imorgon. Marie Serneholt är i stan ikväll. Jag hade gått om dessa förutsättningar fanns: sommar, att det var utomhus & att någon hade lust att hänga på.

Okej, ta ett djupt andetag

Saker som ger mig ångest: 1. Betala räkningar (jag lider av en oförklarlig rädsla för att pengarna "inte ska räcka till"). 2. Litteraturfestival nästa helg (behöva intervjua en eller två författare). 3. En skuld hos CSN som är på exakt 262364 kronor (jag har inte betalat en enda krona). 4. Inte ha en aning om hur jobbsituationen ser ut nästa månad. 5. Ordna FA-skatt (jag tror att jag kommer att bli tvungen att betala enorma belopp i restskatt). 6. Redaktörer/potentiella uppdragsgivare som inte besvarar mejl. 7. Texter som inte blir skrivna, fast jag hävdar att jag "jobbar på dem". 8. Att jag inte skrivit någon strålande debutroman ännu. 9. Ha massor att läsa och recensera, men inte hinna alt. kunna (eftersom jag inte kommer till ro, av valfritt skäl, punkt 1-8).

Jag borde ta en promenad.

Oh sister

Åh, min text om The Line of Beauty vs. Klosterliv i Gefle Dagblad.

Bokvår

Isobel har också den här bilden i sin blogg idag. Av angenämare skäl än mina, såklart. Hennes debutanttext är jättevacker, läs den om ni kommer över katalogen. Jag har ägnat halva dagen åt att bläddra i den här katalogen. I egenskap av kritiker. Inte medverkande författare. Grön av avund läste jag om alla debutanter, men sen smög den sig på: euforin över att få kryssa för vilka böcker man vill recensera. Åh, vad jag har kryssat och suckat och fått kramp i magen. Det här är det bästa jag vet. Ren & skär längtan.

Resten av dagen måste ägnas åt: mejl, fakturor, och några mejl till. Och en promenad.

A poem or a dead bird? Two bitterns please.

Har ägnat typ hela kvällen åt Lyrikvännens nummer om/med arabisk poesi. Sorry, men det var verkligen hur trist som helst. Något som inte är trist är Moas bilder på uppstoppade djur (se i fotojournalen). Jag är mest fascinerad av rördromarna. Mycket, mycket intressantare än arabisk poesi à la Lyrikvännen.

Mat och Jesus

Dagens förälskelse: Valio yoghurt med päron & ingefära. Underbar. (Som vanligt med alla goda yoghurtar är den "ny smak på tillfälligt besök" så njut medan ni kan.)

Jag bjöd M på middag idag, det var makalöst gott: grillad kyckling (för jag orkade inte steka egna filéer idag), sallad med sockerärtsskott, avokado, solrosfrön, pumpakärnor & parmesan, ugnsbakade rotsaker (morötter, rödbetor, sötpotatis och jordärtskockor) + fetaostcrème. Och så rödtjutet jag fick av Charlotte när jag fyllde år. Splendid, indeed.

Halva kvällen ägnade vi åt att bildgoogla ikoner. Den här var fin tycker jag:

Size matters

Jag köpte två tröjor på H&M idag. De har gjort sina storlekar MARKANT större. Jag vet att den här sjukdomstiden och dieten den har lett till har gjort att jag är lite mindre än förr, men: jag köpte mina tröjor i Small. Small, liksom, sen när kan jag ha det? Mina H&M-tröjor har typ alltid varit Large. Det vore väl okej om det här var ett utbrett fenomen, men det är det knappast. Det är ingen ordning på storlekarna längre. Även om dagens inköp var psykologiskt tillfredsställande, så var det bättre när alla storlekar mättes efter heroin chic-mått. De senaste tre veckorna har jag köpt: skjortklänning, Vila (L), stickad klänning, Vila (XL), byxor, Vila (M), tröja, Koola Anna (L) och två tröjor, H&M (S).* Jag kan kanske acceptera att det är skillnad märken emellan, men inom SAMMA märke? Det är verkligen helt omöjligt att ha en sund & realistisk kroppsuppfattning these days.

*Jag har uppenbarligen också handlat mer kläder än min skrala ekonomi tillåter.

My hometown

Mina föräldrar ringde och informerade om att jag är i min "gamla hemtidning" idag. Jag är lite förtjust i att det står att jag är "bördig från Skutskär", jag tror att jag börjar bli patriotisk på äldre dagar. Ssk Bodil verkar vara en underbar kvinna, hon fixar recept åt mig utan att jag träffat någon läkare. I eftermiddag kan jag hämta på Apoteket. Jag är inte frisk, men nu ska jag duscha och sen måste jag faktiskt jobba lite grann. Så är det bara.

Deathly sins

Ny sak jag upptäckt att man kan lägga ner orimligt mycket tid på att fundera över: Vilken av de sju dödssynderna som är värst. Och om de allihopa verkligen är så farliga. Jag känner mig böjd att säga att både lust och frosseri är tämligen harmlösa, till exempel. Den värsta måste hursomhelst vara lättja i betydelsen likgiltighet (dvs. den ursprungliga betydelsen). Likgiltighet är nog för övrigt inte bara den hemskaste dödssynden, utan det värsta man kan drabbas av in alles. Nu kom jag att tänka på Birgitta Trotzigs "Sjukdomen", som handlar om just likgiltighet. Undrar om jag kanske skulle läsa om den, men vad jag minns var den precis så vidrig som likgiltighet också är så jag vet inte om jag pallar. Jag läser "Jag är allt du drömt" nu, den är lite på gränsen för vad min redan psykotiska hjärna klarar av. Men den får duga i brist på bättre underhållning (ja, mer passande eller lämplig alltså, det är en BRA bok), typ tills "Krönikan" börjar om ikväll. Då ska jag sitta i en hel timme och irritera mig på präktiga och sura Ida, det är nästan hela behållningen med den serien. See you.

Klagosång

Alltså, nu får det banne mig vara bra med det här. Inget blir ju bättre, jag får ju bara nya symptom hela tiden. Gud måste ha bestämt att jag ska få prova på alla förkylningsvarianter han har i sitt register, nu är jag inne på bihålorna. Det värker i hela ansiktet. Jag ringer till sjukvårdsupplysningen och vårdcentralen, men möts bara av luttrade sköterskor som inte tycker att det är någon poäng med att jag kommer dit. "Vila hela tiden och drick mycket", säger de. No need to argue. Det är förvisso ganska sexigt med råbarkade sjuksköterskor i telefonen som sätter en på plats, men jag är samtidigt en människa som är rätt övertygat pro-läkemedel, och skulle till exempel inte ha något emot att sätta i mig en penicillinkur bara för att SE om det funkade.
Ibland känner jag mig som den enda människan i hela världen som faktiskt tycker att det är BRA med medicin. Mamma är ju tablettfobiker, det visste jag. Och imorse ringde min redaktör och sa att jag inte ska äta antibiotika ("för det hjälper inte"). Nähä, okej. Och alldeles nyss hörde M av sig för att fråga hur jag mådde, och det var så himla gulligt, men sen skrattade hon gott åt att sköterskan hänvisat mig till ett receptfritt naturläkemedel. "Det är rätta takter, gå till farbror doktorn och skaffa penicillin bara för att man hostar lite. Det kan du få när du har lunginflammation!"
Jag kontrade med att läsa upp det underbara stycke i Maria Küchens "Anteckningar efter en frontalkrock med gud" som handlar om hennes vrede när väninnor i själsnöd blir lurade av new age-idioter att tejpa vallmofrön bakom öronen och betala massa pengar för det. Vi skrattade en stund åt det. Nu sitter jag här med mitt naturläkemedel iallafall, och jag hoppas verkligen att det funkar.
Inte kan jag komma in på passagen heller. Jag känner mig helt isolerad från omvärlden när jag inte kan mejla. Jag blir knäpp om jag inte får kolla mejlen snart. Jag ska vara hemma hela veckan, det innebär att jag är sjukskriven från i princip hela mitt vik. Det måste komma böcker med posten, det måste komma böcker jag ska recensera och böcker jag har beställt från Modernista. Om jag inte har något att läsa är den här isoleringen lika med döden. Jag har snart läst ut "Svinalängorna", den är skithemsk och har hittills bara blivit värre och värre. Jag är väldigt blödig när jag är sjuk, och skriver osammanhängande sentimentala stycken om Gud och hybris i mitt oordnade Word-dokument. Jag tror att det här helt enkelt här hälsovådligt, i ett mycket större perspektiv än att jag kanske får (har?) bihåleinflammation.
Jag längtar efter att få ta en promenad längs älven, jag vill gå hem till M och dricka kaffe och gosa med katterna. Jag vill ha frisk luft. Jag längtar också efter mer märkliga saker, som till exempel att städa lägenheten. Jag vill dammtorka och svabba golv, jag vill att allt ska vara rent, fräscht och FRISKT.

Birds

Jag vill gråta av typ alla låtar med Wiehe & Afzelius. Jag har blivit besatt. Speciellt de som har fågeltema (de är klart överrepresenterade), som "Fågel Fenix" eller "Mitt hjärtas fågel". Det är nog det jag fullkomligt avgudar med gubbar, att det är så tillåtet för dem att vara überdramatiska. Jag älskar drama. Som det här: "Res dig ur askan av det som var förbränt, stig ur dimma, stig ur rök. Höj dig ur gruset av det som gick i kras, stolt som dagen när den föds." Åh, jag ryser. För övrigt kliar det i mina bokbeställarfingrar. Kanske ska skicka presentpengarna till Modernista? Vet inte.

Female

Jag har läst (nästan hela) senaste Bang. Jag brukar aldrig läsa, bara köpa och spara. Det är ganska lätt att lägga märke till en förändring i sig själv om man läser igenom en feministisk kulturtidskrift och upptäcker att man bäst känner igen sig i (Klingspor och Edelfeldt undantagna) Jan Guillou. Hur hände det här? Kanske går det i något slags linje med att jag numera bara lyssnar på Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Jag kanske helt plötsligt bara kan relatera till gubbar? OMG. Varför det? Jag anstränger mig verkligen för att tycka om texterna av CRFN och Ulrika Dahl (den av Elina Grandin orkade jag inte ens försöka förstå, jag har utvecklat en allergi mot texter jag måste anstränga mig för att fatta, jag har blivit...lat).

Jag funderar över när jag skulle ha varit som mest mottaglig för Ulrika Dahls text, och gissar på när jag läste Feministiska studier B. Med andra ord: våren 2003. Det är inte så fasligt längesen. Alltså inte så fasligt längesen då hennes ord hade varit kittlande och befriande och fyllt mig med hopp och jäklaranamma. Jag hade gått direkt till badrummet och målat läpparna knallröda, jag hade drömt om ben som klädde i ultrakort (och tajt) minikjol till förslagsvis nätstrumpor (det skulle inte se klokt ut, I tell ya). Nu orkar jag inte riktigt med den här lovsången till femmen och feminiteten. Jag orkar inte vara politiskt korrekt, jag orkar inte hylla den radikala fuck you-femmen mer än någon annan snygg femininitet. Jag har inte för en sekund tröttnat på femininitet, jag älskar det mer än något annat. Jag älskar workingclassaktig mascara i lager på lager med stora klumpar, inget är snyggare än det. Icke-återhållsamt och vackert. Men jag är minst lika förtjust i Susan Sarandon-aktig sval, kontrollerad femininitet. Har ingen lust att leta efter skillnader. Jag gillar femininitet, that's it. Oavsett om den är skapad i revolutionär eller omedveten anda. Uppror eller internaliserat patriarkat. Spelar ingen roll. Jag har blivit tråkflata. Hurra.

Katter och kultur

Jag har visst fortfarande ett märke på handen där Skruttan bet mig igår. Maken till lynnig katt, nu får hon inte många fler chanser. Jag orkar inte alltid vara en hunter som ska breaka through the ice med alla ladies, katter eller ej. Det är hennes smala lycka att hon är så söt & mjuk. (Vad som är skrämmande dock är att jag tycker att det är OK att blogga om en katt. Kunde någon se detta komma?)

Nu ska, på begäran, hemligheten avslöjas. Från och med nu ungefär, kan ni läsa mig i Tidningen Kulturen. Här är mitt första bidrag. Jag vill uppmana alla att teckna en prenumeration på denna tidning, som kommer i pappersform snart. Det är superbilligt och bra, och om ni prenumererar så får jag kanske lön snart! Och; tack Cam som tipsade mig om att börja läsa tidningen, det blev ju even better. I owe you one.

Okej, jag var tvungen att åka iväg och sympatisupa lite. Jag kommer att få skitmycket skäll av min tjej imorgon för att jag ger mig ut när jag är sjuk. Och det har hon förstås rätt i, men jag tror inget hade blivit bättre av att jag stannat hemma. Nu ska jag sova, och hoppas på att jag orkar något imorgon.

Lungpaj

Jag har varit sjuk till och från (mest till om jag ska vara uppriktig, jag har bara valt att ignorera det i perioder) sen julafton då jag började kallsvettas och fick, enligt C, kritvita läppar. Jag spenderade den julaftonen i frossa på en säng i Sollentuna. Utanför spelade ett barn vansinnigt högt på sitt nya dragspel och andra skrek och sprang, men jag sov som en stock ändå. Jag har fortsatt i ungefär samma stil, och idag är jag hemma från jobbet för tredje gången på ett par veckor. Jag brukar aldrig sjukskriva mig för om det är något jag ärvt av min mor är det att man måste vara minst halvdöd för att kunna stanna hemma. Det tog nästan 40 minuter att byta lakan idag och jag var helt färdig när jag var klar. Jag är uppenbarligen lungsjuk, hostar och har bröstsmärtor. Det verkar vara nåt som går.

Jag ska försöka läsa "Hanteringen av odöda" och bli frisk nu.* Tillsammans med sjukdomen fylls minussidan i mitt liv på av en oro som är så sjukt gnagande. Jag avskyr när människor i min närhet mår dåligt, jag blir helt maktlös. Att jag är så krasslig är det enda som hindrar mig från att få panik över det här. Jag hoppas verkligen att det blir bra. Snart. På plussidan finns att jag fortfarande har ett jobb att gå till, och att jag har ett nytt (visserligen obetalt, men mycket spännande) på gång. Det får ni veta mer om sen.


*Det här tillståndet jag befinner mig i är förstås också anledningen till att jag inte hört av mig till dem som hört av sig till mig. Sorry.