Being boring

Jag glömde bort vad jag skulle skriva. Men: igårkväll såg vi snöflingor genom köksfönstret. Snö. Och jag läser en så vacker bok igen. Jag kommer inte på något mer.

Energislöseri

Jag vet att det är lönlöst att bli arg på Marie Söderqvist. Men jag blev det ändå. Jag blev skitarg och skrek opassande skällsord och ville slåss. Till vilken nytta? Ingen. Så meningslöst att jag inte ens orkar påtala de tusen (tanke)fel som finns i den där texten, alltså utöver mischmaschet av provokationer och vidriga värderingar. Jag känner mig verkligen som en easy target som reagerar såhär, men jag gör det ÄNDÅ.

Häda på

Nästa tisdag har en helig halvtimme. Kerstin Ekman kommer till Babel. Min kärlek till Kerstin Ekman känner några, men ytterst få, gränser. Det kanske bara är bra att jag inte skriver en avhandling om hennes böcker. Anyway, hon kommer dit för att prata uppbrottet från akademin (ja, det vet ni förstås redan för ni såg väl också Babel idag, I suppose). Det är typ ett av de bästa uppbrott, uppror, jag känner till. Jag är inget hängivet fan av uppror I SIG, men det här är jag totalt med på. Och jag blir så vansinnigt arg på Salman Rushdie som sitter där och säger att "hörni, det har gått så lång, det är ok om ni blir sams nu". Vad är problemet? Kan han inte fatta att, förutom att det inte är hans ensak även om det rör sig om hans sak, det inte handlar om honom?! Att det inte spelar någon roll om det har gått sjutton år, eftersom det här är en principsak som gäller akademins hållning i sådana här frågor vem det än drabbar? Han är så jäkla selfrighteous som sitter där och tycker att det är dags att bli sams. Skitsamma om de vill bli sams eller inte, men han gör det på ett nedlåtande "tänk inte på mig hörni"-sätt som jag inte står ut med. Tyst, Salman, tyst. "Rätten att häda", den skrift som Ekman skrev om det här (1993 eller 1994, jag borde kunna det utantill) är bland det bästa jag någonsin har läst. Den gäller, med eller utan Rushdie. Enough said.

M. tog med mig till Blomsterlandet idag, jag köpte fem krukväxter och tre krukor. Jag har grejat med jord, och vattnat och duschat och mediterat hela kvällen. Jag älskar att hålla på med blommor. Allvarligt, utsöndrar de något lugnande? Kan det vara en rent kemisk reaktion? Det är superfint i fönstret nu.

Take a sunny walk

En som definitivt borde promenera lite mer i naturen, ja, av vad jag kan se härifrån min tevesoffa så är hennes behov av frisk luft och solsken en miljard gånger större än mitt, är Christine Falkenland. Annars är jag så avundsjuk på alla som får vara på MÄSSAN, när jag såg Majgull skymta fram fick jag nästan ont i magen. Jag beställde fyra böcker på adlibris som tröst. Jag måste bildgoogla något, vad som helst. Kanske gäss.

Utandning

Åh, jag borde ha vetat det hela tiden. Och alla bör veta det, alla vet det. Att mot sådant som jag led av idag (pms, lättare depression, halvångest, leda, håglöshet etc) hjälper alltid: rörelse och natur. Någon borde tala om det för alla teens, att det faktiskt hjälper. Jag gick runt broarna och det doftade höst överallt, liksom multnande och friskt på samma gång, och efter halva vägen släppte allt. Och älven vimlade av fåglar, jag såg bland annat tre kanadagåsstreck, mot en bakgrund av träd som börjar få höstfärger. Solen lyste på alltihop. Så vackert. Jag var entusiatisk när jag handlade till och med, nu har jag precis ätit nyponsoppa med keso. Och helt plötsligt är det sådär skönt att vara ensam hemma som jag hade sett fram emot. Promenera mera i naturen!

Nu vill jag bara gå i skogen, jag vill plocka svamp med M, kantareller som jag ska rensa och förvälla. Det finns inget bättre än svamplukt, och det är rogivande att sitta och borsta och skära i dem, plocka bort mossa, barr och spindlar. Det är gott med svamp, men plockandet och rensandet är tusen gånger bättre än ätandet. Om det inte vore så opraktiskt i skogen skulle jag vilja ha på mig mina vita gummistövlar, strumpbyxor, omlottklänning och en stor kofta. Åh, jag vill vara bohemian/folklore chic, mitt ute i skogen och sitta på en sten och dricka kaffe. Är jag inte sjuk i huvudet på det ena sättet är jag det tydligen på det andra, men nu gör det inget. Lyrisk, det är min bästa känsla. Jag kanske till och med kan dricka te ikväll.

Jag fortsätter att bekanta mig med El Greco. Här ska månglarna ut ur templet (orkar inte googla fram ett årtal, gör det själva!):

Bloody mind

Okej, jag städade hela lägenheten och kollade på reprisen av Babel, samt löste ett Djur & Natur-korsord. Sen skrev jag lite. Ingenting hände. Jag är precis lika tråkig att vara med som innan. Nu laddar jag min iPod, jag ska promenera broarna runt och sen köpa maskindiskmedel och grönsaker. Jag har lovat att det ska finnas grönsaker hemma imorgon. Om inte det hjälper ska jag titta på Babel från bokmässan (det ska jag göra ändå), läsa Waters och titta på så många Six feet under jag orkar med. Jag hade tänkt dricka te ikväll, men det kan man inte göra när man är såhär melankolisk. Tedrickande kräver en god sinnesstämning, annars kan man lika gärna tända rökelsen på samma gång och låtsas att det är befriande med vemod. Haha, my ass. Melankoli är mitt värsta sinnestillstånd, närmsta granne med apati. Det är så grymt överskattat, inget bra kommer ur melankoli. Utom en sak. Jag konsulterar mitt synonymlexikon minst hundra gånger om dagen nuförtiden, och under melankoli står blödsinne. Vilket underbart ord, det ska jag använda jämt. Åh, nu spelar iTunes Joni Mitchell också, ta mig härifrån tack. Jag hatar pms.

How to escape oneself?

Jag är verkligen helt olidlig att vara med idag. Det här börjar inte bra, jag är ju självvalt utlämnad till umgänge med mig själv hela dagen. Jag hoppas verkligen att det här går över. Snart.

Oranges are not the only fruit

Jag är så sugen på gröna äpplen, sådana där knallgröna, hårda. Jag provade att äta ett igår, det började klia efter två tuggor men jag tog kanske fyra stora tuggor till i rent vredesmod. Det är helt värdelöst att vara allergisk mot äpplen. När jag tänker efter är jag allergisk mot alla frukter med något som helst tuggmotstånd (plus en hel rad andra). Det suger verkligen att bara få äta frukter som man egentligen inte behöver tugga (banan, citrus, kiwi). Det är många frukter jag önskar att jag tålde, dagens topplista: 1. Äpple (hårt, grönt, absolut inte mjöligt) 2. Nektarin 3. Körsbär.

Jag känner mig schizo idag, tror att det är vädret och kanske något hormoniellt (läs: pms). Jag har massor av saker jag skulle vilja göra (jobba, skriva annat än jobbrelaterat, fakturera, promenera, paint by numbers, städa), men inget funkar. Jag orkar bara läsa, och knappt ens det. Jag läser Sarah Waters, Livstråden. Jag har försökt googla fram ett konstverk hon skriver om där, Crivellis Veritas. Jag vill så gärna se hur det ser ut, men hittar det ingenstans. Istället har jag roat mig med att titta på miljoner av tavlor med "The Annunciation"-motiv. Min favorit so far är den här, av El Greco 1575:



Rätt dramatiskt, ellet hur?

Angel eyes

Det här är det enda kulturella uttryck som fått mig att fascineras av änglar på allvar. Om alla änglar vore Emma Thompsonska skulle jag kanske köpa det. Såhär är det vackert. Det känns rätt skruvat att fundera över änglar, men jag kan i det här läget knappast låta bli. Symboliken är tilltalande, även om tron är svag.

Jag lyssnar på Bebo & Cigala, Lágrimas Negras. Det är underbart, så dramatiskt. Drama är det bästa. Jag är så trött på sådant som är tramsigt och skvaligt. Okej, nu låter jag som en tokelitist. Förtydligande: "Take my breath away" är också en dramatisk låt. Något som inte är det: Shania Twain. Jag måste ha känsla bakom, helst ska det vara på liv och död. Jag sätter mer tilltro än vanligt till konst nuförtiden, det är nog för att jag är så innerligt rädd för den politiska utvecklingen.

Art works to enlarge emotional possibility

Mina föräldrar är på medelhavskryssning. Pappa skickar sms hela tiden. Igår fick jag ett om att han sett sin första fregattfågel. Jag är avundsjuk. Här är en fregattfågel, varsågod:



Den är verkligen snygg, fastän den ser lite sådär felkonstruerad ut som myskoxar också gör. Den är estetiskt tilltalande. Estetik, ja. Ibland tänker jag att det var det bästa ämnet jag läste på universitetet. Ni kanske tror att man alltid diskuterar mycket på universitetet, men det är inte sant. Men på estetiken gjorde vi det, fram och tillbaka. Jag var, och det här är alltså inte längesen ungefär ett och ett halvt år sen bara, fullfjädrad postmodernist och sa obstinata saker om att "allt redan är estetiserat" hela tiden. Det var roligt att plugga något som gav rosor på kinderna (och det var inte bara lady K:s förtjänst). Jag har börjat att ströläsa en estetiker, och hon finns inte på någon kurslista såvitt jag vet, på kvällarna. Jeanette Wintersons "Art objects" (där objects är ett verb och inte ett substantiv, det är skitviktigt). Hon skriver helt fantastiska saker om vad konst är, hon talar nästan utselutande om litteratur och allra helst poesi. Hon får mig att vilja läsa poesi, och så bläddrar jag lite i Rilke för det är det enda i min poesihylla jag vill läsa, eftersom det är vackert. Jag vill helst bara läsa vackra saker nuförtiden, jag började med Stig Larsson men det var inte ett dugg vackert. Jag vill läsa romantiska saker som handlar både om gud och natur, jag är personlighetsförändrad. Jag vill inte att det ska finnas slem eller ICA-kassar eller motorvägar med. Nu kom jag ifrån ämnet rejält, jag skulle ju bara delge er vad Jeanette skriver om konst:

Art is the realisation of complex emotion.

Det är sant. Jag har jobbat med text hela förmiddagen, nu måste jag slappa i soffan. Sen ska jag promenera i skogen, jag älskar skogen i september, jag älskar nog allt i september.

Euphoria

Jag föreslår att ni går och köper nya Amelia nu. Där har jag en text. Jag är skitstolt, förstår det knappt. Jag firade igår, som sig bör, med textens huvudperson. Mat, fika, gå på stan, drinkar och samtal, samtal. Jag kommer inte att skriva en rad till om gårdagskvällen, nu kapitulerar jag helt inför språkets bristfälligheter, dess oförmåga att ge täckning för upplevelsen. Istället ska jag fortsätta att fira, jag ska gå på stan och köpa en klänning, ett par jeans och en tröja. Jag måste det. Sen ska jag jobba lite, jag har fått ett uppdrag av en annan tidning. Jag förstår ingenting. Jag är lyckligast i världen idag. Jag ska bo i den känslan hela dagen.

Kompis i själ och hjärta

Jag vet att jag är aningen sent ute, men jag har internettat (!) så vansinnigt lite den senaste tiden, och liksom inte riktigt läst som jag brukar. Och så idag hittade jag den här ledaren som Isobel skrivit. Är du min själskompis, Isobel? Jag blir så glad när människor skriver sådant, när mellanmänsklighet får en plats på ledarsidorna (eller förresten, skitsamma om det är ledarsida eller inte, jag blir glad bara människor tänker sådant överhuvudtaget). Den bästa kärleken är den som är förpliktigande. Den som säger att du & jag har ett ansvar, som pekar framåt, som binder människor vid varandra. Jag går också igång på ord som ansvar och plikt. På ömsesidighet. Det är så lätt att snacka sig varm om kärlek när det inte kostar något, när man inte investerar vare sig tid, ork eller känslor egentligen. När man inte lovar något alls. Det är skitenkelt, men väldigt osexigt. Mitt största intresse för tillfället, vid sidan av paint by numbers som är en riktig hit, är att sitta och tänka på idéer om "jag & du, du & jag". Jag ska läsa Martin Buber, det blir min hemläxa till mig själv. Jag har inte läst en filosof på typ ett år, det är dags att jag tar tag i det. Jag skulle vilja trycka i mig lite Jean-Paul också, men jag tror inte att jag har tid (eftersom jag måste sitta och tänka så mycket på "du & jag"-grejer).

Höstsöndag

Jag minns att jag lovade att jag skulle skriva något om Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger, efter att min recension publicerats. Jag kommer inte på något annat än det som redan står i recensionen, så varsågod. Jag är ledig och ägnar dagen åt att läsa Linn Ullman, slappa, upprätta en lista över mina publicerade texter, påverkas av den inträdande höststämningen, fundera över tusen olika saker och längta efter Skruttan. Det är rätt skönt, men jag skulle vilja vara lite mer driftig. Ikväll, eller snart kanske, ska jag ägna mig åt paint by numbers. Jag får för mig att det är oerhört meditativt, jag har inte gjort det sen jag var kanske nio-tio år, och då slutade jag mitt i av bristande tålamod. Jag är rädd för att jag inte har förändrats ett dugg på den punkten.