Hemligheter

Efter den här bokenkätens inträde på bloggarna, startades en liten diskussion om Den hemliga historien hos Therese. Och nu känner jag en desperat lust att läsa om den. Jag läste den en sommar för några år sen, flera flera år efter att den kom ut, och var helt uppslukad. Och konstant sugen på vodka on the rocks. Men jag vet inte var vårt ex av den är, det är förmodligen utlånat och bortglömt. Eller bara borttappat. Det är frustrerande, men lika bra för jag har verkligen inte tid att läsa den nu. Jag kanske ska beställa en ny på nätet. Det vore ju katastrof att aldrig mer ha tillgång till den.

Jag ska inte sluta blogga

Däremot ska jag försöka bestämma mig för var någonstans olika textmaterial egentligen hör hemma. Det handlar egentligen inte om någon allmän jag-är-orolig-för-att-bli-för-privat-på-nätet-rädsla, även om det för all del är tänkvärt. Snarare är det en paranoja om vikten av att inte förbruka bra material, saker som jag skulle kunna göra något bättre eller större av, eller bara något helt annat. Just nu är bloggen i princip hela mitt skrivande, minus det avlönade. Och därför blir det halvdant (och alldeles för sporadiskt och fragmentariskt och för LITE). Jag måste börja dela upp saker i fack, saker måste finnas i deras för dem avsedda kategorier. Goodbye fluid postmodern world, jag måste organisera! Jag har en naiv förhoppning om att kunna sortera medan jag fortfarande bloggar, men om det blir tunnsått här är det antingen för att jag hade fel eller för att jag vaktar katter eller för att jag kom på något annat att göra.

PS. Obs! Jag är inte smittad av bloggslutarsjukan. Jag har skrivit på nätet sen 1999, jag vet inte hur man gör när man inte.

Catfight

Nu sticker jag och är kattvakt ett par veckor. Jag ska inte långt alltså, bara till andra sidan stan (equals fem minuter med en bil, det är ingen storstad det här), men där finns inget bredband så jag kommer bara att kunna göra sporadiska nedtramp i BLOGGSFÄREN. Hasta luego!

Bokformulär

1. En bok som förändrat mitt liv
Jag är inte säker på att någon bok förändrat mitt liv på ett sådant konkret sätt att jag märkt det.

2. En bok jag läser mer än en gång
Jag är ingen omläsare, men jag bläddrar återkommande i Jeanette Wintersons "Lighthousekeeping". Och Majgull Axelssons romaner, de läser jag gärna på nytt.

3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö
"Varskinnet" Kerstin Ekman

4. En bok som fick mig att skratta
Jag har aldrig skrattat så mycket åt en bok som när jag i elvaårsålderns läste Jolly-böckerna.

5. En bok som fick mig att gråta
Senast: "Nu vill jag sjunga dig milda sånger" Linda Olsson

6. En bok jag önskar hade skrivits
Det finns massor av böcker som jag önskar hade haft en fortsättning när jag slutade läsa, men helt plötsligt kommer jag på att jag inte verkligen önskar mig någon av dem.

7. En bok som inte borde skrivits
Torbjörn Flygt "Underdog". Eller rättare sagt, den borde inte ha fått något Augustpris. Väsentlig skillnad förvisso, men jag avskyr den boken.

8. En bok jag just nu läser
Jag läser ingen bok just nu, är mellan två.

9. En bok jag tänkt läsa härnäst
"Jag är leopardkungens dotter" Johanna Nilsson

The daughter she never had

Så har jag fått ett erkännande vackrare än man någonsin kan begära. Jag skulle vilja skriva något bra om det, om hur det känns när någon tar en i sina armar och berättar om hur hon suttit och tänkt på att man (jag!) blivit den dotter hon aldrig fick. Men jag blir bara tårögd, och jag tror inte att jag just nu har ord som förmår göra rättvisa åt det. Jag känner mig benådad. Den är en nåd, den kärleken. Hon får fnysa åt min ateism bäst hon vill, men ibland måste jag också laborera med de stora orden trots min avsaknad av (guds)tro. Tills jag hämtat mig och kan formulera något rimligt (fastän det hela är orimligt och fantastiskt) om det här, kan jag länka till den första text jag skrev om henne, och som blev publicerad i Provins. Den finns här, i nummer 4, 2005. Vi kände inte varandra då, inte egentligen och jag var knappast hennes "lill-kicka" ännu, men den texten är ändå som en föraning om vad som komma skulle, trots att jag aldrig för en sekund vågat hoppas på det.

Mer musik blabla

Iallafall jag kom på den brilajnta idén att ta en tur längs Memory Lane, genom att ladda ner låtar jag lyssnade på i slutet av högstadiet och början av gymnasiet. Alltså mellan 1996 och 1998 ungefär. Jag har till och med gjort en spellista med namnet nostalgi i iTunes. Men: Vad är det för fel på tonåringar? Såhär är texterna, typ "blablabla....i am in love with my sadness...blabla". Eller "...I'm a creep...blalabla...I'm a weirdo." Jag minns mitt favoritcitat, det är från en Smashing Pumpkins-låt: "Despite all my rage I am still just a rat in a cage." Herregud, det är verkligen tur att ungdomar växer ur sina vanföreställningar och sin brist på självinsikt. Som om jag någonsin varit en ARG person, som om jag någonsin verkligen besuttit den där ångesten jag inbillade mig att jag kände. Tonårstiden är den enda tid då man på allvar kan önska sig eller frammana en depression. Okej, det var kanske naivt att tro att jag skulle uppskatta den här musiken nu. Det enda som fortfarane håller är Suede. Och kanske Verve.

Blabla

Jag har bränt en roadtrip-skiva till M, att ha med på bilresan ner till huvudstaden, och kom på nu att jag glömde bort att lägga till Fast car och I drove all night till spellistan. Fast det spelar ingen roll, den är bra som den är och det finns tillräckligt med åka-bil-tematik, Joni Mitchell och Neil Young och Tom Waits till exempel. Sorry, jag vet att det är skittråkigt att läsa musik-namedropping. Det är rätt trist att skriva också, men jag är beroende av mina nya tangenter och kommer inte på något bättre. Jag ska ta en dusch och skriva en recension istället. Bara ett dagens låt-tips först: A love that will never grow old, Emmylou Harris. Emmylou är en av kvinnorna jag kan tänka mig att ha i mitt harem.

iPanini

Igår hämtade jag hem min nya älskling, en MacBook. Den är visserligen väldigt lik den som dog, iBooken, men den är så mycket mer. Skärmen är helt blank och jag tror inte att ni fattar vad det gör för intensiteten i färgerna. Jag har ett skrivbordsunderlägg med Fuji i bakgrunden och nedanför ett hav av blommande körsbärsträd, det är gudomligt vackert. Den här datorn har massa funktioner som den förra saknade och den är mycket snyggare, men det som är mest påtagligt nu är doften av nytt. Jag vill aldrig att det ska ta slut. Det luktar precis som när man öppnande ett nytt paket med klisterbilder till sitt Panini-album. Hade ni Panini-album, ni vet de där när man samlade bilder och klistrade in, och bytte dubletterna med andra? Och kommer ni ihåg doften, min dator luktar så, det är ju helt underbart. Jag hade jättemånga album, Barbie, 90210, Fotbolls-VM 1992 och så vidare. Men det bästa albumet var WWF. Helt underbara bilder av djur. Vilda djur that is, jag har lite svårt för husdjur/boskap. Sällan har jag väl varit så lycklig som när jag öppnade ett paket och fick den vithövdade havsörnen. Det var roligt att köpa Panini-bilder varsomhelst, men allra roligast var det när vi var och hälsade på farmor. Albins, leksaksaffären i Trosa, var min barndoms himmelrike. Det måste vara en av de minsta leksaksaffärerna någonsin, men den rymde allt. Den var allt som hägrade för mig, tills i nioårsåldern då bokhandeln på andra sidan ån började konkurrera om min uppmärksamhet. Någon gång ska jag skriva om min farmors och pappas hemstad här, och om huset farmor bodde i, men nu ska jag sitta här och lukta på en dator som doftar Panini-bild.

Riktig kärlek, fiktiv person

Det här är min senaste kärlek. Och jag vet att jag är sist i världen med att verkligen upptäcka de här människorna. Men ändå. Ruth Fischer. I just love her. Jag älskar hur hon kallar samman sin familj till middag, för att utsätta sig för det helt omänskligt jobbiga att sitta och säga saker hon aldrig skulle ha kommit på tanken att säga, bara för att hon har bestämt sig för att det är BRA att tala ut om saker. Ruth följer allitd sin senaste impuls, varje nytt sätt att hantera en situation hon hör talas om köper hon, tills hon efteråt kommer på att det kanske inte var så smart. Hon är så nyckfull, hon är fem och åttiofem på samma gång. Hennes kläder är så också, en liten flickas, en gammal tants. Dessutom är Ruth ett så vackert namn, på engelska. Om jag bodde i USA skulle jag vilja ha en kompis som hette Ruth, och hon skulle vara precis som Ruth Fischer. Lika omöjlig att ha att göra med, lika oemotståndlig. Jag skulle älska varje sekund jag fick tillbringa med henne, hon skulle säga knäppa och överspända saker hela tiden, det skulle vara helt underbart.

Kryzz

Funderar över om det är värt att gå till Statoil och köpa en Allers. Jag vill ha korsord, A-korsordet och Stor-krysset. Pappa ringde idag, han löser A-korsordet varje vecka, och bad mig kolla i Nordens Flora vad tibast heter på latin. Då blev jag avundsjuk, måste också ha Allers. Jag vill lösa korsord och äta knäckebröd med ost och gurksallad. Gurksallad är veckans godaste, fattar inte att jag inte har insett förr vad den kan göra för en torr brödbit.

Beauty och ärenden

Utvärdering av beställda skönhetsprodukter, #2:
Produkt: Duschkräm och hudlotion levererade i kitschig plastväska
Märke: Anatomicals
Smak: Fräsch, tydlig dominans av grapefrukt.
Mängd: 2 x 100 ml
Pris: 115 kronor på Accessora
Omdöme: Anatomicals produkter är naturligtvis skönhetsprodukter, men jag misstänker att det är med språket de säljer. Texten är mer än halva grejen med det här. Duschkrämen heter "Your morning lift's here" och hudkrämen "not another rough day please!". Tuberna är, vilket för övrigt verkar gälla för hela deras sortiment, täckta med slagfärdig text. Känns stereotyptrendigt och alldeles superfräscht på samma gång. Alla texter avslutas med orden "We only want you for your body" - en klart godkänd slogan, om ni frågar mig. De här två skapelserna doftar himmelskt, även om det hade varit roligare att få två olika dofter när man beställer ett litet kit. Stort minus är själva öppningen, som liksom läcker ut kräm oavsett om man klämmer på tuben eller inte. Går åt mycket fortare än de skulle göra om man faktiskt fick kontrollera det där själv. Det är inget märkvärdigt med dem för övrigt, vanlig duschkräm, vanlig bodylotion. Det som gör det special är att de är sjukt snygga på badkarskanten, och om man är lagd åt det hållet så att man vill betala för sånt: kör på!

Igår lämnade jag in min cykel på lagning. Det var sannerligen på tiden, den har varit obrukbar sen i november, och om jag ska hinna cykla alls innan snön kommer så måste den bli klar snart. Jag har också beställt efter en blankett för AF-skatt, efter påtryckningar från min far. Han har ringt tre dagar i rad och frågat om jag gjort det än, hävdat att jag aldrig får några uppdrag utan F-skattesedel samt lovat dyrt och heligt att han ska hjälpa mig deklarera. Jag blir nervös bara av tanken, är det inte väldigt krångligt? Är det inte bättre att få lite mindre pengar med A-skatt? Men jag ska försöka. Jag har skrivit två recensioner, av två komplett disparata böcker. Linda Olsson och Carina Rydberg. När recensionen av den första är publicerad ska jag skriva om den boken här. Nu ska jag lägga mig i soffan och försöka undvika att tjuvtitta på år 2 av Six feet under.

Play (middleclass)house

I mina svärföräldrars lägenhet, Södermalm, Stockholm, mars 2006.

När den här bilden togs hade jag tänkt skriva en slagfärdig text om att leka medelklass. Alt., flirta med; göra gästspel i. Nu tog det en så evinnerlig tid att få den in i en dator och hela vägen hit att jag glömt bort alltihop. Den får tala för sig själv.

P.S Jag avskyr inte Josef Frank eller så. Jag har en jättefin kudde med stiliga fåglar, i ett av hans tyger. Den har min mamma sytt. Jag gillar den skarpt.

Friendly

Åh, Therese har en text om kvinnlig vänskap idag. Kvinnlig vänskap är min absoluta favoritgrej att diskutera (och praktisera!), av allt det som går under samlingsnamnet kärlek. Jag kan hålla på och teoretisera i evigheter om vänskap och alla dess betydelser, hur man ska skilja vänskapskänslor från andra typer av känslor, till exempel. Min absoluta ståndpunkt är att man inte egentligen kan det, att allt det där som kan kallas LOVE är ett kontinuum (bra och användbar glosa från akademiska världen). Men just det där med p-pillerdiskussioner är jag så kluven till. För det är ju inte kul i längden, helt klart. Och på ett sätt kan man se det som det ultimata sättet att vara förtrolig på, för att det är en exklusiv grej för tjejer att snacka om. Det här är vårt, liksom (inte för att p-piller någonsin varit eller kommer att bli mitt, och inte för att jag är så förtjust i att klumpa ihop mig med andra kvinnor på grund av att vi har mens). Samtidigt, i de kretsar där man pratar såhär, kanske det inte är förtroligt överhuvudtaget? Alltså, såhär. På mitt (vård)jobb är det här ämnena så icke-tabu att man typ presenterar sig: "Hej! Jag heter Anna, om jag är konstig är det för att jag har ägglossning idag!" Det är en jargong, lika mycket vardag som korv & mos eller Morden i Midsummer. Och de utgör inget bevis för viktig vänskap, de dryftas med vilken total främling som helst som råkar befinna sig i personalrummet. Kopparspiral hit och underlivssvamp dit, vem som lyssnar är oviktigt (bara en aning mer försiktighet, a.k.a hänsyn, om det är en mansperson närvarande). Om man är förtroliga vänner så delar man på annat också, det är något annat som utgör och befäster vänskapen än p-pillersnacket. Tror jag. Vill jag tro. Vägrar tro annat. Å andra sidan är jag så vansinnigt förtjust i den del av den kvinnliga vänskapen som handlar om att prata om KÄNSLOR. Där är jag inget annat än en ren kliché. För att det ska bli riktigt gripande ska det helst vara SMÄRTA inblandat, delad sorg och heartache. Det slår alla p-piller med hästlängder. Eller såhär, egentligen tror jag att förtroligheten i vänskapen bestäms av att man delar det som är svårast att dela. Det som gör att det känns som att man står med hjärtat i handen och sätter sin tillit till den andra. Det kan vara hjärtesorg eller misstänkt könssjukdom, allt beroende på hur personligt det är för den som delar med sig. Jag måste nog återkomma i den här frågan.

Lost memories, lost work

Det ni ser är ett datorlik, fast från en tid ganska långt innan den dog. Den är numera kraschad och med det är också flera års texter borta. Jag känner mig som Carrie, jag känner mig skitmycket som Carrie när det blinkade en Sad Mac på hennes skärm (jag fick ett frågetecken), och hon insåg att hon inte hade en enda kopia av någonting. Hon visste inte om att man skulle göra back-up. Det visste jag. Och jag vet att ni vet det allihopa också, men att ni säkert inte gör det ändå, för det känns bökigt och liksom onödigt. Men, det värsta kan hända. Så gör back-up innan ni ångrar er. Lova att ni gör det på allt som är ens i närheten av värdefullt. Det är sån ångest att det inte ens går att tänka på, därför gör jag inte det speciellt ofta. Jag försöker tänka på trevliga saker istället. På böcker jag har att läsa, recensioner att skriva (jag har läst typ fyra böcker som det ska bli roligt att skriva något om), en text jag ska börja jobba med. Och på Six feet under och på myskoxar. Igår på kunskapskanalen var det typ ett temaprogram om Härjedalen. Myskoxar är det overkligaste djur jag vet. De ser ut som människor som ska spela djur i en (amatör/skol)pjäs. Inget stämmer med dem, de är värre än en parodi på sig själva. Men ungen var skitsöt. Snart kommer del två i min serie om skönhetsprodukter, det kommer att handla om en duschkräm. Men idag ska jag jobba och innan dess läsa i Birgitta Stenbergs (med all rätt) refuserade debutroman. Jag är lika ofokuserad idag som igår, när jag jobbade bakfull. Gör inte det, det är ett tips. Ett annat tips är att om du är tjugofem år eller mer så ska du försöka undvika att kräkas pga alkoholintag, men om du måste göra det, gör det för guds skull inte i ett brännässlesnår.

Jämförbara hettor

Värmen är ungefär som på jobbet, när man är i duschrummet med infravärmen på. Man står där, fullt påklädd och med handskar och tvålar in och lyfter stela armar och ben för att komma åt, medan den nakna gamlingen på duschbåren skriker: "Jag fryser ihjäl!" Man håller på att svettas ihjäl, man kan inte förstå att någon vill duscha i vatten varmare än 25 grader. Men man höjer tillmötesgående temperaturen upp mot 45 grader, ända tills skriken signalerar att nu är det för varmt. När så äntligen gamlingen är invirad i några handdukar står man inte ut längre, man öppnar dörren, lite på glänt. Annan luft. Det bästa är om man har glömt något, kanske en deo eller ett par strumpor. Då får man gå ut och hämta det, och luften i dagrummet som är det instängdaste man vet är helt plötsligt det fräschaste man varit med om. Egentligen rör det sig bara om grader i helvetet, där infravärmeslampan måste utgöra den nedersta kretsen. Ett dåligt ventilerat dagrum blir som en katharsis i jämförelse. Och typ så är den här sommaren nu, gnället jag.

Turn off the heat

Jag avskyr den här värmen. Så var det sagt, det enligt alla normer mest förbjudna uttalande man kan göra i Sverige. Men jag klarar det inte, jag är irriterad nästan hela tiden. Man kan inte göra sig snygg när det är så här varmt, det finns inga kläder som pallar 27 grader och som man är snygg i. Man kan inte vara någonstans i lägenheten någonsin, förutom i sovrummet på morgonen. Men då är det dags att gå upp. Enda gången man är på ett uthärdligt ställe måste man därifrån. Jag ska till havet idag, där är det förhoppningsvis bättre. Hav. Jag längtar. Det enda som är snyggt oavsett temperatur är nagellack. Jag har köpt ett nytt, Mavalas Cancun. Mörklila, eller aubergine kanske. Fast kallare. Det är fint på tårna. På fingrarna ser det lite vulgo ut, hade nog passat bättre med en svart, långärmad klänning. Slutsats: alltså finns det ultimata klimat också för nagellack.

Tears for queers + beauty + happiness

Okej, I give you. Utvärdering av beställda skönhetsprodukter, #1:

Produkt: Läppbalsam i stiftform
Märke: Badger Balm
Smak: Chai Rose
Mängd: 4.2 g
Pris: 69 kronor (tror jag) på Accessora
Omdöme: Vansinnigt söt förpackning, alla skönhetsprodukter med djur på är positiva så länge det rör sig om vilda arter och inte husdjur alt. boskap. Luktar mycket mer chai än rose, synd. Balansen hade kunnat vara bättre. Men chai är nice, och jag gissar att det är en helt outstanding smak på senhösten. Särskilt för den som tröttnat på att häva i sig tebaljor i höstmörkret för längesen, alltså jag. Stark lukt till en början, som snabbt mattas av till normal nivå. Något längre varaktighet än ett vanligt Lypsyl, men knappast så vårdande att man glömmer bort sitt kleta-något-på-
läpparna-beroende.
Kuriosa: Rolig slogan: "Mostly organic. Totally good! 100% natural."
Betyg: 4 av 6 (baserat mer på utseende än funktion)


Åh, gårdagen var verkligen lång. Åtta och en halv timmes riktigt hårt jobb först. Sen fick jag middag och smidde planer om en dag vid havet. Jag & M åkte till bibblan och letade efter böcker om mosaik. Sen åkte vi upp på Vitberget och råkade efter min tydligen inte alltför briljanta intuition hamna på milspåret. Ca 9 kilometers promenad, som både stärkte och gjorde mig utmattad. Mail från min redaktör, som ville meddela att de är nöjda med texten. Antagen text! Rus. Höll mig vaken i flera timmar (med hjälp av Carina Rydberg, datorn och "Naturligtvis" i Bra Korsord) för att kunna sitta och smågråta i en timme över hur sorgligt det är att Dana är död. Varför Dana och varför prioriterar Tv3 repriser på bra sändningstid? Jag kan inte vaka hela nätterna när jag gått upp 05.25 & gått en mil. Fatta. Men jag kan det hyfsat när jag fått en text antagen...åh, jag är så glad.