Used to be, want to be

Jag är sjuk. Déjà vu. Jag har nyss börjat ett blogginlägg så, jag vet, men jag är sjuk igen. Eller fortfarande. Alla på mitt jobb är förkylda, gamlingarna och jobbarkompisarna. Varje dag är det någon ny som snörvlar eller hostar. Det är ingen bra miljö att tillfriskna i, det är en miljö att sjukna om i. Annars tänker jag bara på hur många böcker jag vill läsa. Jag är rädd att jag kommer börja knarka adlibris. Idag ska jag inte beställa något, trots att jag vet minst fem böcker jag bara måste ha. I förmiddags var Bodil Malmsten på teve. Jag är avundsjuk på henne. Jag vill vara 60+ och bo vid havet, blogga, läsa, se dvd, plantera blommor och skriva böcker. Vem vill inte det? Mest avundsvärt är beslutet att dra sig undan, säga att jag vill vara för mig själv, jag väljer att bo här ensam för att jag behöver det, end of discussion. Det kan vara för att jag är sjuk, men jag vill ha både de pengar och den ålder som skulle tillåta mig att jobba för mig själv, bo på vischan och välja exakt vilka människor jag skulle spendera min tid med. Jag vill inte interagera med några andra än de jag omsorgsfullt valt ut.

Idag har jag läst ut "Alexandras rum". Jag blir knäpp av barndomsskildringar. Det är något med barns perspektiv på världen som överförs till mig och jag ser allt som om jag själv vore barn. Jag känner mig som om jag var i en bubbla, där jag är oåtkomlig för världen och den är oåtkomlig för mig. Så kunde det vara ibland när jag var liten, och sådana böcker drar mig tillbaka rätt in i den stämningen. Det är lite läskigt. Boken var iallafall hemsk och sorglig och frustrerande. Och vacker. Alla borde läsa den. Och sen mindes jag en massa saker som jag glömt bort, som att man vävde mattor i små vävramar på lekis. Och att man drack läsk ut glasflaska med två smala sugrör. Det är skitgott att dricka läsk så. Jag gjorde det på fik och hemma hos mormor och morfar. Hos dem fanns, förutom lättölen, fem sorters läsk i backen. Champis, pommac, sockerdricka, fruktsoda och danskt citronvatten. Jag dricker aldrig det längre. Jag dricker heller aldrig Portello som var min brorsas favorit, och därför alltså min eftersom jag ville vara som honom och också läsa fyraårig teknisk linje. Jag blev sugen på Portello nu.



Det ska vara i glasflaska såklart, men det är väl omodernt numera.

Flod

Spanska är det bästa språket, allt är liksom dramatiskt på spanska. Finns det till exempel någon flod som har ett mer lockande namn än Guadalquivir? Nu såg jag i och för sig att det kommer från arabiskan, Wadi al-Kabir, men skitsamma. Jag vet iallafall inget annat språk än spanska som får mig att planlöst vilja åka till en flod bara för namnets skull.

Dessert desert

Det är storm här, det snöregnar och blåser och modden är typ en decimeter djup. Jag var tvungen att gå ut och köpa snus. Det är ett misstag att tillåta sig själv att skjuta upp snusköp när väderleksrapporterna har lovat storm. Skitäckligt är det ute. Jag vill stanna inne hela dagen, men min baby har ju ordnat med en teaterbiljett till mig. Molière. Jag vill säga att jag inte gillar Molière, men egentligen vet jag inte för det enda jag minns att jag sett är en tv-version av Tartuffe med Robert Gustafsson. Vi såg den på svenskan i gymnasiet, det var trist. Men jag går ju aldrig på teater, jag menar aldrig någonsin (jag tror att jag har sett en pjäs de senaste fem-sex åren t ex), så det är ju lite spännande bara därför. Jag ska försöka att inte negga, men om vädret är såhär ikväll blir jag ytterst tveksam. Nu ska jag jobba. Jag har ägnat hela förmiddagen åt att läsa ut "Olycksfågeln" (Läckberg). Tur att den är slut, för den var skitdålig. Jag har blivit så känslig för språk (på nytt, tror jag), jag fixar inte när det är kasst. Jag avskyr att alla personer i deckare gör "minnesanteckningar" hela tiden. Jag hatar ordet MINNESANTECKNING. Varifrån kommer det? Och förresten, en annan sak: varför finns det inga goda efterrätter? Jag kom på det när jag läste den där boken och huvudpersonerna ska planera sin meny. Kolla: "Kräftstjärtar på en salladsbädd med limevinaigrette till förrätt, hälleflundra med basilikarisotto och honungsrostade morötter till varmrätt och sedan cheesecake på en spegel av hallonsås till efterrätt". Cheesecake liksom? Det låter ju helt lamt, det är inget speciellt med det. Jag brukar tänka på det här varje år när nobelmenyn presenteras, efterrätten är alltid helt...ordinär. Varför kan ingen fantisera ihop lite nya spännande kombinationer på det området? Okej, jag gnäller. Nu jobbar jag istället, boken jag ska skriva om har ett utomjordiskt vackert språk. Det gör mig nog på bättre humör. Sen ska jag googla om judendom och mysticism tror jag.

Va, ett queert läckage?!

Okej, det här är faktiskt roligt:

Okej, kan vi inte få Playboy till kurslitteratur istället för Agnes von Krusenstjernas "Av samma blod" där man på varje sida får läsa rader som "han blev så upphetsad av att se de två halvsystrarna tillsammans i den äktenskapliga sängen". Vi fattar grejen, det gick vilt till på herrgårdarna i Västmanland och Småland runt sekelskiftet, alla låg med alla, släkt eller inte släkt. Men att skriva en hel serie á åtta böcker om ämnet? Och dessutom tvinga blivande svensklärare att läsa om det?

Det påminner mig om när C var på förolämpningsturné och sa att mitt Krusenstjerna-läsande i princip var synonymt med Harlequin-dito. Det var hilarious. Missförstå mig inte, jag älskar Agnes, särskilt är jag förtjust i den ondsinta men kärlekstörstande Bell von Wenden som snärjer småflickor i sitt nät på löpande band. Jag älskar scenen i Kvinnogatan när hon bjuder Angela på te på sitt rum. Tyvärr är det sällsynt förekommande fenomen utanför litteraturen att bittra lärarinnor förför unga kvinnor. Jag har skrivit uppsats om Krusenstjerna, hon har en plats i mitt hjärta, sure thing. Samtidigt är det något lite motbjudande med Krusenstjerna-hypen, eller rättare sagt det queerintresse bland landets kvinnliga (heterosexuella alltså, och ja, jag måste påpeka det för det har betydelse) akademiker som den är sprungen ur. Jag har velat skriva om det här skitlänge, om den extrema exotiseringen av lesbiskhet jag har stött på under mina studier, där kvinnor med lystna blickar funderar om det möjligen finns något homoerotiskt element i den här boken. Men jag tror inte att den storyn lämpar sig för bloggformatet. Jag sorterar den under kategorin "spara för fiktiva ändamål" istället. Då kan det bli kul.

In sickness and in health

Jag är sjuk. Och jag har jobbat ikväll, det var extremt segt. Men nu är det egentligen inte synd om mig längre. Jag känner mig skönt sjuk nu, sådär så man kan krypa upp i soffan och läsa. Jag tror att jag ska läsa poesi. Kors i taket. Igår när jag hade släpat mig ut för att köpa halstabletter, echinacea och lite frukt, orkade jag ta en sväng in på antikvariatet och leta efter Lyrikboken. Den fanns, i tre ex. Jag köpte ett. Mannen som äger antikvariatet tittade med glittrande ögon på mig och frågade om jag tycker om lyrik (jag törs gissa att det kanske inte är sådär SUPERVANLIGT för honom). Jag svarade uppriktigt att det är väldigt sällan jag kommer mig för med att läsa poesi, men han verkade nöjd med mitt svar ändå, för han sprang in på lagret och hämtade en diktsamling av en poet jag aldrig hört talas om (dvs. någon utanför kanon, jag kan inga poeter som inte finns på kurslistor), och gav den till mig. Det var jättesnällt, jag blev så glad. Jag tror att jag ska besöka den där lyrikhyllan varje lördag, den är verkligen dignande. Han sa övertygande att han törs påstå att inget antikvariat har mer lyrik än hans. Jag vet inte om det är sant, men mycket är det och det vore ju slöseri om ingen var där och botaniserade.

Jag dricker kamomillte med färsk ingefära och lyssnar på låten som M sjöng för/om mig. Det är mysigt. Såhär är det ju underbart att vara förkyld, bara jag är frisk till tisdag så är det lugnt.

Väntan vid luren

Åh nej, jag bildgooglar konst igen (enskilda konstnärer eller särskilda motiv). Det brukar betyda att jag har tråkigt, men lurar mig själv att tro att jag bildar mig. Jag kommer iallafall aldrig ihåg något jag har bildgooglat, så det bästa vore om M kunde svara i telefonen och jag kunde get going med resten av kvällen. Jag verkligen avskyr min oförmåga att göra något vettigt medan jag väntar på besked i olika frågor, medan jag väntar på en färdig plan för exempelvis dagen efter. Exakt vad är det som hindrar mig från att börja skriva en recension nu till exempel? Men det går inte.

Och jag lider inte av vanföreställningen att det finns kramar som är dementa och kramar som inte är det. Det var ett hederligt så kallat syftningsfel. Se nedan. Jag bjuder på det idag.

Love & luxury

Jag är så förälskad i en tant på mitt jobb, hon är helt fantastisk. Jag skulle så gärna vilja skriva vad hon heter för hon har ett så romantiskt och häftigt namn, men det får jag ju såklart inte göra (det är franskklingande och så exotiskt med tanke på att hon är västerbottnisk bondmora). Igår hade hon fått lyxiga presenter, en lotion från Crabtree & Evelyn och en Dior-parfym bland annat. Dior-parfymer är for the record inte särskilt vanliga på äldreboenden (kanske på nåt privat ställe, hospis eller nåt ställe som heter något med suffixet "-gården"?). Vi öppnade och luktade tillsammans, om rosentvålen sa hon att den luktade gammaldags. Hon är över 90 år och cancersjuk, men varje gång jag frågat henne hur hon mår lägger hon pannan i veck och tittar undersökande på mig och säger: "Men hur är det med DIG då?" Hon är högkyrklig, som så många andra här, men jag kan se (det känns, det är sådant man lär sig att urskilja) att hon är av den sorten att hennes goda hjärta går före den religiösa principen. Imorse sträckte hon upp sina armar och kramade mig när jag kom med hennes mugg fil. Det är inget ovanligt med kramar i mitt jobb - jag kramas och håller handen hela dagarna - men det är något särskilt med de som inte är dementa. Jag önskar att jag hade tid att sitta i timmar och bläddra i Hemmets Veckotidning med henne, varje dag. Jag vill höra mer om hennes brunspräckliga katt som satt på pass och väntade på ljudet från mjölkmaskinen. Den kvinnan kommer att krossa mitt hjärta, var så säker.

Fortsatt debatt

Nu skriver Oline Stig inlägg i debatten i Sydsvenskan. Frågan om vad Fredrik Ekelund sa på den där balkongen är så rättställd, jag vill verkligen också veta det, om inte annat så för att veta vad jag själv ska säga. Att bemöta främlingsfientlighet med motargument och protester är inte lika självklart som man kan tro. Framförallt är det inte oproblematiskt överhuvudtaget. Jag vet att jag varit inne på det förut, men det handlar om vem man är i förhållande till personen som yttrar det. Att blunda för att det gör skillnad är arrogant, hur mycket princip man än vill leva efter funkar det inte bara att stövla på som vanligt och ha samma approach med alla människor. Vissa förstår inte det här när jag säger det. Men jag ska göra en jämförelse: Jag har en släkting, ingift, som är man, gammal och tillhörande en övre medelklass. Spränglärd, om än insnöad på specifika områden. När jag sitter i hans vardagsrum (det var längesen nu, tackochlov) och hör honom dra vitsar om invandrare eller säga att det är något suspekt med romer (de är kriminella eller skitiga eller whatever, jag minns faktiskt inte allt han kläckt ur sig), så kan jag säga emot. Jag kan göra det indignerat och förbannat (ofta är det i och för sig just detta han vill uppnå med mig), jag kan kalla honom dum i huvudet. När jag sitter i personalrummet på mitt jobb och hör hur man ringar in araber/muslimer (samma sak oftast) och zigenare som de mest kriminella, opålitliga eller helt enkelt värsta folkgrupperna, befinner jag mig i ett helt annat läge. Det finns inte på kartan att jag, som högutbildad och inflyttad senast från akademiska Uppsala, skulle kunna säga att man är dum i huvudet om man har sådana åsikter. I själva verket har jag svårt att hitta något att säga alls, annat än att "det här orkar jag inte lyssna på". Jag begår alltså två fundamentala fel, jag orkar inte lyssna på någons upplevelse och jag kan inte heller bemöta den. Att bemöta rasism kan vara det lättaste som finns och också det svåraste som finns. Så vem ska göra det och när? Och framförallt: hur? Jag vill veta det.

Nu har jag inte tid, måste städa och vänta på Horace, sen ska jag jobba. Anja och Camilla, era fina kommentarer ska jag snart svara på.

Housekeeping

Snacka om huslig dag. Först städade jag. Ganska mycket. Sen cyklade jag till Kvantum i höstsolen. Jag ska försöka att inte skriva så mycket om höstvädret, jag kan bli långrandig i min eufori över gult, rött, orange mot klarblått och så solen, och dofterna, friskt multnande på något motsägelsefullt sätt. Jag kan bli deppig av det också, över att den bästa tiden på året är så sjukt kort. Jag hade vinterjackan på mig, det var en felbedömning, för det var varmt. Först var jag tvungen att gå in på Blomsterlandet, jag köpte en liten krukväxt till den tomma krukan i sovrummet (jag vet inte vad den heter, men den är rosaprickig och jag har för mig att mamma sa att de var giftiga när jag var liten, men min mamma ljög precis lika mycket som alla föräldrar gör, så jag vet inte om det stämmer). Sen handlade jag massor av äpplen (och lite annat). Nu har jag gjort äppelmos med lingon OCH äppelbröd. Båda recepten fick jag när jag ägnade mig åt mitt numera vardagliga inslag av masochism: Efter tio med Malou.* Under tiden som jag pysslade i köket lyssnade jag på P1. Det var intressant, jag fick höra om riksdagsdebatt, Stegö Chiló, Lionel Shriver och Dubai bland annat. Jag kan nästan inte lyssna på radio annars, jag är så sjukt icke-auditiv, jag förstår inte om jag inte får SE samtidigt, men när man är huslig passar det. Det har varit en skön dag, helt lovely.** Nu dricker jag dagens första kopp kaffe, en så idiotisk tidpunkt, men jag måste orka läsa lite innan jag somnar.




*Det är en plåga att betrakta Malous intervjuteknik, som bekant så består den till 90% av att hon berättar för intervjuobjektet vad hon eller han 1) varit med om 2) tycker och 3) känner. Om den intervjuade någon gång under de 10% av taltiden som återstår vill komma med en invändning, eller varför inte bara en enkel nyansering, så kan vederbörande glömma det. Instämmande hummanden är det enda Malou köper. Jag måste tortera mig själv genom att titta på det här, det är som ett gift.

**En sak som är dålig med att skriva offentligt är att man, eller iallafall jag, känner något slags behov av att kontextualisera allt jag gör. Alltså har jag tänkt på att det här med bakning & P1, gjorde att jag kände mig som någon intellektuell, kulturell, Söderbrutta ELLER en gammal tant. Och så skulle jag lite käckt kunna ta avstånd från både och (eftersom jag ju inte är vare sig det ena eller andra). Men det suger verkligen att sätta sig själv i ett sammanhang hela tiden. Och när man inte skriver om det, då kan man bara vara hemma och göra det man gillar. Det är tusen gånger bättre. Jag ska börja med det.

Tidningsangst

Aldrig trodde jag väl att jag skulle säga det här, men: det vore schysst om någon telefonförsäljare ringde mig (typ nu) och kom med ett bra erbjudande om prenumeration på en bra morgontidning. Jag får ångest av det här, vi har inte haft DN på ett par månader nu, och saknar alltså en större morgontidning. Jag vet inte om jag vill ha DN igen, kanske ska man prova Svenskan ett tag? Det är så sjukt dyrt bara, jag har ingen lust att betala tusen spänn för att få veta om det är läsvärt. Och varje gång jag läser kultursidorna på nätet (ja, det är typ det enda jag läser, i papperstidningar också, jag är säkert en dålig medborgare), så är DN nästan undantagslöst tråkigast. Ändå har jag inte lust att bara läsa tidningen på skärmen, jag tycker om RIKTIGA tidningar. Om någon ringde och gav mig ett bra pris skulle jag ta det på en gång, det här är ett tillfälle ni inte får missa. Kan ingen berätta för mig vilken av landets morgontidningar som är mest värt att få hem? För nu vill jag mycket hellre beställa en prenumeratin på typ Lyrikvännen eller så.

Man ska inte läsa böcker man blir ledsen av, då är man dum i huvudet.
Stig Larsson i babel igår. Så lovely.

Läs kulturen!

Idag är en bra dag för kultursidorna. Senaste inlägget i Sydsvenskandebatten är verkligen läsvärt, även om jag fortfarande vill göra några reservationer. Jag vill också att samtalen ska föras, men visst måste de gå att kombinera med (kraftfulla) avståndstaganden? Att det handlar om "vanliga människor" (vad är det?) gör det varken mer eller mindre viktigt att ta deras berättelse på allvar. Ska man inte alltid ta berättelser på allvar? Kan man inte samtidigt fördöma berättelsens innehåll, måste man inte göra det? Att fördöma monster och ödmjukt lyssna på vanliga människor, det känns inte som en särskilt trevlig människosyn.

Och här skrivs det intressant kritik av kritiken, och här ställs sjukt viktiga frågor om demokratin. Lovely Therese skriver om Bang, och mer befriande än så är det väl ingen som skriver om den tidskriften. Jag har egentligen inga problem med akademiska tidskrifter, men det är alltid rätt skönt om självmedvetenheten sträcker sig så långt att man inser att spaltmeter efter spaltmeter med tät teoretisk text är just akademisk, och inte alla feministers husorgan. Ja, läs tidningarna idag.

Eller så kan ni göra Pajalagröt. Jag åt det till frukost imorse, outrules everything i grötväg. Igårkväll hacakde jag aprikoser och katrinplommon (1/2 dl av vardera) och blandade med 1/2 dl russin, 1/2 dl linfrö, 1/2 tsk salt och 7 dl vatten. Det låter man stå över natten. På morgonen häller man i 2 dl fiberhavregryn och 1 dl havrekli (eventuellt kan man behöva mer vatten, det märker man) och sen kokar man. I 3-5 minuter sägs det, men jag förderar snarare 5-10 minuter. Jag tror de flesta kokar sin gröt för kort tid, det är dumt. Nu ska jag titta på dokumentären om Feministerna som jag missade i söndags. Risk finns att jag återkommer alltså.

Saker jag inte hade tänkt skriva om

Om jag tänker för mycket på att Göran Hägglund är socialminister i landet där jag bor, kommer jag förmodligen att bli galen. Utnämningen av folkhälsoministern riskerar att försämra folkhälsan drastiskt (min egen är redan naggad i kanten). Kulturminister, jämställdhetsminister och skolminister skrämmer. Tyvärr kan jag inte låta bli att tycka om Carl Bildt, jag har alltid gjort det och alltid mot min vilja. Karln är rolig och jäkligt skarp, jag får påminna mig själv om att politik inte är en humortävling. Det finns inget roligt med NATO. Det här är allt jag orkar skriva om den nya regeringen.

Det finns ju värre saker än den samlade borgerligheten, trots allt. Egentligen stavas det främsta skälet att vara rädd för Allians för Sverige - kristdemokraterna, och även de hamnar i bakvattnet när jag börjar tänka på Sverigedemokraterna. Jag gör det ganska mycket. Jag läser jäkligt intressant (och upprörande skrämmande varvat med hoppingivande) debatt på Sydsvenskan kultur. Den där kultursidan är för övrigt en av landets bästa, men det hör inte hit. Vad händer i Skåne? Jag hade absolut inte tänkt skriva något om det här, jag drivs alldeles för mycket av instinkt och ilska istället för kunnighet. Magkänslan säger "ge tillbaka skiten till Danmark på en gång", men det är ju bekvämt att förlägga problemet till Skåne. Jag läste någonstans att solidariteten ska ha ett starkare fäste i landets norra delar än i de södra. Jag har aldrig stött på så mycket rasism och främlingsfientlighet som här.

När jag gick i åttan var jag kär i en kille som lyssnade på "Vit makt". Han skrev "I love Hitler" på kollegieblockspapper. Han och hans kompisar var en högljudd minoritet i detta lilla mellansvenska samhälle. De var de misslyckade, i skolan främst tror jag. Men hemma också, trasiga hem. Mer eller mindre iallafall. Naturligtvis var de symptom på något, men jag tror att de var relativt ofarliga. En av dem stal skolans svenska flagga och tapetserade sitt pojkrum med den. Jag var där en gång, killarna drog sexisitiska vitsar och tjejerna protesterade fnissande. Antagligen jag med. Och så var jag rädd. Det här gänget var min första kontakt med rasismen. Missförstå mig rätt, men jag önskar att det var en representativ bild för hela främlingsfientligheten. Då skulle den gå att kontrollera.

Nu möter jag den igen, och på ett sätt som skrämmer mig på riktigt. Småpojkarna har bytts ut mot vuxna kvinnor i den lägre medelåldern. Och nej, naturligtvis pratar vi inte människor med kapital, vare sig socialt, ekonomiskt eller kulturellt. Men vi pratar fortfarande ytterst välanpassade individer i samhället. Fredrik Ekelund (se Sydsvenskan) har rätt när han säger att det inte är "monster" som röstar på sd. Självklart inte. Men hans fatala felslut ligger i att därför anta att de har rätt, att tänkandet är berättigat. Inte bara monstren hemfaller åt monstruösa idéer. Det bästa inlägget i Sydsvenskan-debatten är det här. Hur många gånger har jag inte velat ställa mig upp och skrika något opassande om att alla problem ni stjälper över på "invandrarna" är arbetarklassens? Det kan jag inte göra, för jag har en fil mag och därmed begränsad yttranderätt. (Jag är egentligen inte bitter över det, jag är medveten om och faktiskt tacksam över mitt privilegium, men ibland är det bara en boja om foten. Jag kan avsky att min utbildning överskuggar det faktum att jag är uppväxt i symbios med arbetarklassens retorik och kultur, att det är det som är mest igenkänning och hemtamhet för mig. Men det är en annan diskussion.)

Men sd har inte någon makt här. Jag tror att det röda arvet fortfarande är för starkt, sossetroheten går först. Allt för att undvika att borgarna får makten. S har egen majoritet i kommunen, de gick fram i år. Jag önskar att det faktum att man vägrar rösta på dem betydde att folk inte sympatiserar med sd, men det gör de. Tillräckligt många. Varför diskuteras inte det här överallt, varför debatteras det inte i landets alla tidningar? Valresultat är en sak, men problemet är inte Skånes eller ens sd:s. Partitillhörighet verkar vara ytterst irrelevant för att avgöra var rasismen slår rot. Men om rasismen är så intimt förknippad med klassproblematik och klasskillnader som jag faktiskt tror, så kommer inte den nya regeringen föra en politik som begränsar dess spridning. Jag hoppas att jag blir motbevisad. Snabbt.

Det här inte en politikblogg. Nästa gång kommer jag att skriva något om böcker & blommor, smink & Babel. Det ska bli som vanligt igen, jag lovar. Jag är bara så frustrerad.

In my book

Skickat text. Skönt, för det känns som om jag har MASSOR att göra imorgon. Mest måste jag läsa tror jag. Och nu vet jag inte vilken bok jag ska ta igen. Jag borde gå in på förlagens hemsidor och kolla alla första recensionsdagar, så att någon annan gör valet åt mig. Jag vill inte läsa någon annan bok än den jag nyss läste. Speciellt känner jag mig inte upplagd för den där PROVOKATIVA romanen som väntar på mig, den som säkert är till brädden fylld av fitta, kuk och olika (kropps)vätskor. Jag vill som sagt, se några inlägg bakåt, läsa vackra saker. Jag skulle bli uppriktigt förvånad om jag stöter på något vackert i den romanen. Nu kan ni få försöka lista ut vilken det är. Spännande va?

Vi måste gallra ur böcker och köpa fler bokhyllor. Vi drunknar här snart. Det är böcker precis överallt. Jag tänkte i en mycket kort stund av sinnesförvirring att jag skulle göra mig av med alla utom tjugo stycken som jag aldrig någonsin skulle kunna undvara. Så skulle jag aldrig göra, men tanken är så lockande att jag kanske måste göra en hylla med de tjugo mest betydelsefulla böckerna i min ägo. Jag har kommit på sex stycken som måste stå där. När jag har ordnat med utrymme för det här projektet ska jag presentera hela listan.

Nothing much

Varför är det så svårt att recensera vackra böcker? Ibland vill man bara att ens eget språk ska ge rättvisa åt boken, men det är svårt. Jag antar att en recension full av "åh":n inte är någon höjdare. Jag lyssnar skitmycket på Jerry Williams. Det är barndom och nostalgi och det är sjukt bra. C förstår nog inte riktigt att man kan vara uppväxt med Jerka och INTE den svenska visskatten. Problemet med Jerry Williams är dock att han är landets mest okritiska arbetarklassromantiker. Ibland blir det lite pinsamt. Men "It started with a love affair" till exempel är ju bara så sjukt bra. Jag kan inget om musik, alltså ingenting, men den sortens tempo och stämning som finns i den är det bästa receptet för att jag ska falla handlöst. Kallas det för något annat? Idag har jag packat upp så mycket blöjor att det kommer att stå Tena på insidan av mina ögonlock när jag blundar. Kanske ska lägga mig på soffan en stund och testa.