Yesterday

Igår var vi ute med K&L i deras båt, på älven. Jag var marin chic i vita leggings, jeanskjol & blåvitt, randigt linne. "Det är inte en segelbåt", sa K. Nej, det var en liten båt med en motor på 5 hästar. Vi småputtrade fram till Bergsbyn, och det var helt lovely. Vi var tvungna att slussa, det var hysteriskt spännande, särskilt för C som sprang upp och fick trycka på knapparna i slusskuren. Jag var kvar i båten och gjorde mig nyttig genom min fysiska styrka istället. Vi stannade vid en liten biälv (heter det så? en liten älv i älven så att säga). Där drack vi kaffe och åt kakor och blockade björnbär i snåren. Jag såg säkert femtio hus jag ville bo under resan. Och en vigg. Två fisktärnor. Jag vill bo vid älven. När vi kom tillbaka gungade marken under fötterna, men vi åkte hem och gjorde god middag, som K&L kom och blev bjudna på. Vi åt och tömde en box med Lindemans chardonnay, och jag blev sådär rusig som man kan bli på en vitvinsfylla. Vi spelade Dot Card, som var ett hysteriskt roligt spel och som jag fattade hur bra som helst tills alkoholen tog överhanden. Första vändan vann jag, den andra kom jag sist. Det var en helt outstanding dag.

See you through

Lite sliten, men välmående efter gårdagskvällen och -natten. Jag drog i mig fyra GT, de blev en aning starkare för varje gång, hon 4 stycken av den traditionsenliga blandningen vodka, läsk & vatten (också de tilltog i styrka allt eftersom). Hon vill alltid prata om oss när vi druckit. Jag med, men jag börjar inte som hon gör. Men jag blir bättre på att fortsätta. Och hon talar om sina brister, ibland under långa, långa stunder. När jag sitter där och lyssnar till hennes röst, som växlar mellan ilska, självironi och smärta förundras jag över hur hon kan ägna så mycket möda och tid åt att åskådliggöra dessa tillkortakommanden för mig. Lite irriterad kan jag också bli, i ärlighetens namn. Jag är ju inte där på grund av hennes nackdelar, eller hur? Inte förrän efteråt får jag en känsla av att jag förstår. Jag kan inte låta bli att tänka att hon gör det här, för att hon inte är säker på att jag verkligen begriper att hon har brister. Hon vill lägga korten på bordet, hon tror att jag kommer att genomskåda henne, upptäcka något som andra tar fasta på. Hon är rädd att jag har för höga tankar om henne, och att jag kommer att göra en upptäckt som gör mig besviken såsmåningom. Jag förstår det nu. Och jag vill berätta för henne att bara för att jag ser och uppskattar det vackra i henne, betyder det inte att jag är omedveten om det andra. Jag har bara inget behov av att sätta det i fokus. Jag vill berätta för henne att det jag känner för henne är slitstarkt nog för de mest magstarka upptäckter.

Kärlek...igen!

Inte för att jag vet något om hur böckerna är, men Maria Küchen skriver sjukt bra recension om kärlek idag. Jag får hopp om kritiken. Men det är klart, alla, kritiker också, begriper poängen med kärlek när det är på riktigt. Bra kärleksbok genererar bra kritik, jag vill drista mig till att påstå att det är ett kausalt samband. Innan jag dör ska jag ha skrivit en kärleksroman. Jag lovar.

Curlewmania

Imorse, ca 06:40, när jag var på väg till jobbet, stannade jag vid sidan av en provisorisk fotbollsplan. Där stod jag en stund och tittade på fem stycken storspovar som tillsammans med ett par skator och några småfåglar jag inte brydde mig om att identifiera, pickade i marken efter ätliga (ryggradslösa) djur. Damn, storspoven måste vara den snyggaste fågeln ever. Och det är Västerbottens landskapsdjur, så att ni vet. Jag har bara sett den här, och aldrig på så nära håll som idag. Typ en JÄKLIGT bra sak med att bo i V-botten! Resan söderut till exempel, kunde bara erbjuda en skabbig & förmodligen uråldrig havsörn på Öland, och i Gävle-trakterna fick jag nöja mig med en simpel häger (tror i och för sig att en duvhök seglade över vägen precis innan vi skulle köra på Höga Kusten-bron norrut, men är inte säker och då räknas det inte). Vad är det jämfört med fem storspovar? Nada. Storspoven är sommarens fågel, alla gånger.

Lamt, lama! (ha, ha) eller Don't trust this man...

För första gången i mitt liv läser jag en bok av Tenzin Gyatso, also known as den fjortonde Dalai laman. Jag har lånat den av min kära, kära vän som tror på reinkarnation och ja, liksom hela kitet. Det gör inte jag. Jag lånade den eftersom den handlar om kärlek. Jag vet att jag har sagt det förr, men jag säger det igen - jag är en sucker for löööve. I alla upptänkliga former. Trodde jag, vill säga. Tills nu, ungefär. Och det handlar inte om min så kallade ateism, detta är inget utslag av "that's not for me"-tänkande. Jag försökte verkligen läsa med öppet och välvilligt sinne. Men: KARLN ÄR INTE RIKTIGT KLOK!

Jag har inte haft något emot tankar på allomfattande kärlek eller altrusim, nej, det går smidigt ner för mig, trots att mitt egentliga intresse för kärlek mest handlar om specifika relationer. Och javisst, jag kan köpa att det vore positivt att försöka bli av med vrede, hat och illvilliga tankar. Svårt, men liksom eftersträvansvärt ändå i min världsbild. Men Tenzin, han nöjer sig inte med det. Han vill att vi ska göra oss av med begäret, lusten och bindningarna också. Och nej, jag är inte förvånad över att en tibetansk munk inte proklamerar promiskuösitet. Men han vill att vi ska möta ALLA människor med jämnmod. Jämnmod! Det är så sorgligt, så jag kan gråta.

Jag gör gärna ett försök att ompröva mitt förhållningssätt till människor jag tycker illa om. Men be mig aldrig någonsin att ge upp det passionerade och bindande förhållandet till de jag älskar. Herregud, nästan allt & alla här i världen betraktar man ju med jämnmod. Det är knappast hisnande. Jag vill aldrig leva ett liv utan ytterligheten som det innebär att bli blixtförälskad och attraherad och fäst vid en annan människa, i vilken bemärkelse det än må vara. Be mig aldrig avstå från ruset! Då kostar jag hellre på mig en fiende eller två, hur än mycket jag idealiserar altruism. Lita inte på Dalai, han vill att du ska disciplinera dig bort från alla toppar som gör livet värt.*

Nu orerande om sådant som laman inte heller gillar: Idag (redan!) kom mitt paket från Accessora. Jag har öppnat, tittat, luktat, testat. Det var i det närmaste en orgastisk upplevelse. Sju stycken nya produkter utgör nu en separat utställning på vårt minimala soffbord. Så fint. Jag ska inte berätta vad det är för något, jag har en annan plan. Såhär blir det: Jag ger en utvärdering här av var och en, en i taget. Börjar snart, troligast redan imorgon.

*Boken heter "Kärlek. Hur du förbättrar din förmåga till kärleksfulla relationer". Lovar runt, men håller tunt so far.

Sista dagen i lättja

Imorgon är min (betalda!) semester definitivt över. Inte särskilt plågsamt egentligen, mitt kneg är ett bra kneg, även om det naturligtvis inte smäller högre än oförskämt lättjefull ledighet. Som den här dagen. Den här dagen, som jag givit tillåtelse att vara lite mer lat och lite mer lyxig än resten, bara för att det är den allra sista. Det yttrar sig i någon timmes planlöst bläddrande i nya LaRedoute, som kom i förmiddags. Det som är tillräckligt snyggt däri för att man ska vilja ha det, är för dyrt för att beställas på postorder. Jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att jag aldrig orkar skicka tillbaka något, oavsett anledning. Som min senaste beställning på Blush (tror jag att det var), när jag fick Peek-a-Boo dekolletageglitter från Too Faced, istället för ett läppbalsam med päronsmak. Inte i något universum jämförbara produkter, men jag lyfte inte ett pekfinger för att påtala felet. (Som tur var betalade jag iallafall för det jag hade beställt, och inte det jag fick, för jag misstänker att tuttglittret är dyrare än päronglanset.)

Nätshopping är just det andra lyxiga jag ägnat mig åt idag. Sista dagen i frihet tillåter excesser av det slaget, inbillar jag mig. Accessora är den tredje sajten jag nu testar, och nästan ohämmat har jag beställt kroppsvårdande saker med så snygga, vackra eller roliga förpackningar att jag nästan tappar andan. Beautyshopping handlar för mig om två delar tilltalande förpackning, och en del tips från valfri modeblaska. Ungefär noll delar handlar om några egentliga behov, vilket resulterade i att jag beställde två läppbalsam och en all-roundkräm, och helt enkelt skippade att beställa en ny Rosebud, trots att det var den egentliga orsaken till att jag överhuvudtaget påbörjade handlandet. Den lilla eftergiften var mitt sätt att stilla det dåliga samvete som sa att 870 kronor är på tok för mycket, medan 780 tydligen kunde gå för sig. (Det kallas självbedrägeri, och är säkerligen ett av symptomen som används för att ställa diagnosen shopoholism. Men jag är besatt av läpp- och all-roundkrämer. Vansinnigt besatt.)

Tredje latlyxen: Intensivt läsande av "Om skönhet". Den är snygg, rolig och intressant. Ibland lite för akademisk, och inte alls särskilt gripande. Smith kryper inte under huden på mig, faktiskt inte överhuvudtaget, och jag blir lite lätt överraskad när jag upptäcker att jag faktiskt gillar det. En intelligent och underhållande tegelsten, som inte skakar om en på djupet, måste ju vara den ultimata lyxen på semesterns sista dag.

Emo-lektyrens drottning

Jag badade i havet, och jag solade (brände mig häpnadsväckande nog bara två gånger på två veckor, vilket måste ses som ett slags rekord för en kropp som färgas rosa av tio minuter i solen) under semestern. Och jag träffade många vänner & familjemedlemmar som jag inte sett på evigheter. Jag blåste såpbubblor med barn och åt så mycket fikabröd & glass att jag numera bara känner lust att inta typ, alger. Men mest läste jag nog ändå. Bland annat läste jag tre böcker av Barbara Voors, "Syster min", "Sömnlös" och "Smultronbett" (fast jag läste dem i omvänd ordning, det där är den kronologiska). Om jag vore författare (ha, ha) skulle jag vilja vara Barbara Voors-typen. Eller alltså, det är ju inte så att om jag fick välja fritt i hela världen så är Voors den författare jag helst skulle vara. Helst av allt vill man ju vara Kerstin Ekman, men det är ju ungefär synonymt med att vilja bosätta sig på månen. Liksom kört redan från början. Ingen idé att ens tänka tanken. Men Barbara (god, det är inget smickrande namn) känns på något sätt uppnåelig, inte som ett ointagligt och ojämförbart unikum. Och ändå är hon så jäkla bra. Suverän, helt enkelt. TROTS alla dessa detaljerade känslostämningar och allt kärlekskladd, kanske många skulle säga. Tack vare allt detta, säger jag. Det är ett så vanvettigt emotionellt författarskap, åtminstone till sitt innehåll - jag vet ju inget om hennes förhållningssätt till skrivandet, och det är det som gör det så attraktivt. Man vill ju bara ha mer av dessa insiktsfulla iakttagelser om kärlekens irrgångar, man blir aldrig mätt. Hon är sådär underbart fulsnygg också, sådan att man liksom aldrig kan bestämma vilket som är det mest dominerande. Kerstin Ekman är lika ointagligt vacker som hon är mästerlig. Jag älskar det, men orkar inte riktigt med det just nu. Författarsommaren 2006 är helt klart Barbaras. Läs.

Vägen till andra sidan semestern

Trevande försöker jag komma tillbaka till verkligheten, ut ur semesterdimmorna. Jag känner ett gigantiskt motstånd. Två och en halv vecka av slappande och maratonläsande (bland annat Stieg Larssons nya, shit en sån page-turner) är inget man direkt släpper ifrån sig av egen fri vilja. Jag har skickat tre mejl och bokat tvättid idag. Egentligen borde det räcka som uppvärmning, men jag känner på mig att jag borde göra mer än så. Jag borde vara mer på hugget, mer taggad. Mer vad som helst förutom loj och långsam, som jag otvivelaktigt är. I soffan ligger en hög med DN Kultur, som jag inbillar mig att jag måste ha läst för att inte missa något. Det vore en välgärning för lägenhetens utseende och min hälsa om jag bara slängde dem i pappersinsamlingen. Vad jag iallafall måste göra är att dammsuga upp den koloni av döda blomflugor som täcker stora delar av vardagsrumsgolvet. Osmakligt är det. Och pumpa däcken, om jag hittar cykelpumpen. Ikväll är det personalfest på Rovön; jag måste köpa alkohol och kycklingkorv. Jag ska skriva en recension av Anneli Jordahls "Var kommer du ifrån?" också. Jag planerar att undvika att skriva att den innehåller intervjuer som inte finns där. Så långt har jag kommit med det tankearbetet. Jag står verkligen på noll. Jag vill gärna vara hemma igen, det är inte det, men snälla, ge mig en vecka till på Öland ändå.

Snart så

Jag är varken död eller inte längre skrivande. Jag har haft semester, från datorn och från jobbet. Nu är jag hemma igen, och alldeles strax tillbaka på banan. Hang in there.