Tillbakablickar

Jag skriver om Bodil Malmstens nya i Arbetarbladet idag, här. Jag är rätt svag för Bodil Malmsten faktiskt, även om det kommer och går lite i perioder, och det är väl precis så förutsägbart som jag ändå är när det kommer till kvinnor och litteratur, och ännu hellre kvinnor som skriver litteratur. Men "Sista boken från Finistère" kom åt mig på andra sätt, förutom att den var vad jag anser en Bodil Malmsten i högform.

Det är ju det här med att ha lämnat en plats och sakna den. Till skillnad från BM (jaja, jag vet att det ska stå berättarjaget, jag fattar fiktion-verklighet, yadayadda), förstod jag inte vidden av förlusten medan jag väntade på den eller genomförde den. Inte ens direkt efteråt insåg jag vad som gått förlorat, det kom sen och nu går det inte många dagar utan att jag kommer på mig själv med att tänka på, inte bara platsen i allmänhet, men vår lägenhet i synnerhet. Fiskbensparketten, den ljusa som jag inte sett någon annanstans, marmorskivan på öppna spisen, mina vissnade penséer och fresiarester på balkongen, fönstret mot gatan vid diskbänken, linneskåpet med alla smala lådor. Hemma. Jag fattar inte att jag inte bor där längre, det är ju hemma, det är ju där jag bor. Lägenheten kan jag inte få tillbaka, men det är för mig otänkbart att föreställa mig framtiden utan en västerbottnisk kuliss. Där luften går att andas, bildligt och bokstavligt.

Nostalgi är dagens ledord kan man säga, i förmiddags förlorade jag mig i en diskussion om fantastiska Läslusen - min absolut viktigaste inkörsport till litteraturen, utan konkurrens. Att minnas Läslusen däremot, är bara positivt och vare sig vemodigt eller smärtsamt. Herregud, vad jag plöjde och plöjde dessa böcker. Vissa om och om igen. Nuförtiden läser jag aldrig om böcker. Ja, förutom "Händelser vid vatten" då förstås.

Snart är det dessutom dags att minnas och summera året som gått igen, och jag har redan börjat fila på topplistor i huvudet. Och många toppar blir det, för även om det är som det är med det jag beskrev ovan så vinner 2008 över 2007 med hästlängder, och det krävs något väldigt hemskt för att ändra på det innan sista december.

Fin de week-end

Jag tar tillbaka påståendet att jag aldrig kommer att läsa "Efter arbetsschema". När jag tänker efter så är det nästan troligt att jag faktiskt kommer att göra det, jag känner mig nästan sugen (ja, underförstått då inte för att få en läsupplevelse utan mer för att ha något att ta spjärn mot, irritera sig på) på att läsa den, men jag vill helst inte betala för den. Ska klura på hur jag kommer runt det problemet (det givna alternativet bibliotek vet jag om att det existerar). Till dess läser jag ett par sidor i Cormac McCarthys "Vägen" varje kväll, det går inte i någon rasande fart precis.

Häng hos S&N idag, vi fick med oss hemmagjort hem: plommonchutney, rabarber- och plommonmarmelad och äppelmos till ungarna. Dessutom gav N ljusa prognoser för en möjlig återsuppståndelse av min förmodat döda Macbook. Så ska en helg avslutas, om den nu nödvändigt måste det.

Idioti & eufori

Vilken fullständigt vidrig artikel. Jag har hela tiden anat något skumt med "Efter arbetsschema", men inget har ju kommit fram i hyllningsfloden. Nu gjorde det det, med besked. Jag kommer inte att läsa den boken. Tur att det finns de som reagerar. Åh, jag blir galen på det här, att folk tror att det ofta rättfärdigade missnöjet med arbetsvillkoren i äldreomsorgen beror på arbetet i sig, och inte på hur samhället prioriterar. När ska människor fatta att man vill ha mera betalt för att det man gör är viktigt och tungt, inte för att det är äckligt. Det är så vansinnigt människoföraktande på oräkneliga nivåer, och säger bara massor om den som inbillar sig att det är så det funkar. I could go on and on and on...

Men jag tror att jag ska redovisa helgens matintag so far istället. Till fredagsmiddag och tillika det lite försenade firandet av ett nu åtta år långt förhållande, åt vi persiskt ris med lammfrikadeller från Lisas eminenta bok "Ditt nya skafferi". Mycket gött. Idag kom M&J och gjorde lasagne på lammfärs, ricotta, svamp och aubergine. Vi fixade hallontiramisu till efterrätt. Och ikväll lagade jag italiensk ostsoppa med örttoast från Saltå-boken. Det har varit en helt outstanding mathelg, och till morgondagen finns massa smarriga rester. Men jag funderar ändå på att premiärtesta att steka på lite polenta med blandade russin.

Kort fråga

Åh, Annina Rabe. Vad vore svensk litteraturjournalistik utan henne?

Ceci n'est pas un matblogg. (Je vous promets!)

Alltså, jag tänker bara på mat. Inte så mycket på själva ätandet, åtminstone inte ätandet i sig, jag är inte särskilt sugen, mer på mat som fenomen. Råvaror, kokböcker, hitta rätt recept, laga (även om jag inte alltid ser mig själv i just den rollen, hrm...), bjuda och ja, som en naturlig konsekvens av allt det andra, till sist äta förstås. Jag beställde den här boken idag, och i den allmänna matyran glömde jag Savianos bok, trots den uppenbara napolitanska kopplingen. Next time. Jag kan hursomhelst inte motstå en människa som hävdar att helvetet består av ett tusenårigt quinoatuggande. Och förhoppningsvis inte hans bok heller. I väntan på den ska kvällen ägnas åt bläddrande i redan nämnda Saltå-bok, och så den här och lite Taffel, I suppose. Jag måste få be om att återkomma när jag tagit mig ur den här matbesattheten, skoven brukar inte vara alltför långvariga. Till dess: klura på årets August-nomineringar. Jag håller på P O, och det känns otippat att jag skulle bli besviken.

Householding, bookworming

Jag är i bakartagen, jag har - som man säger på mitt favoritspråk skelleftemålet - fått upp ett il. Igår blev det Isobels dinkelscones med päron och valnötter. De var vansinnigt goda, men lika mäktiga och förvånande nog tog det stopp för mig redan efter en och en halv. Idag har jag konsulterat Saltå kvarn-boken och bakat både det snabba fruktbrödet och knäckekex. Jag vet inget om knäckebrödet än, jag väntar och hoppas på att det ska bli hårt, men om fruktbrödet finns bara en sak att säga: heaven. Smaken är precis som när man äter en bättre ekologisk/vegetarisk buffé ute någonstans, och det serveras mörkt, hembakat bröd till. Så smakar det, jag skulle kunna äta många, många skivor. Det här bakandet korresponderar för övrigt inte det minsta med hur jag borde äta och leva just nu, och det är antagligen därför jag håller på.

Mellan brödgräddning och tedrickande försöker jag skriva om en text (läs: korta ned) och läser Anita Shreve, "Strandsommar" - en av böckerna i mitt nyanlända bokpaket. Det är mest bara mys och pys här nu, höst, lätt förkylning, böcker, bröd och te. Imorgon kommer C&O med äppelkaka, det är ingen hejd på det idylliska.
Sen finns ju det andra också, för Roberto Saviano är det inte särskilt mysigt nu, och inte för resten av världen heller om man tror på något slags demokratiska principer. Jag vill bara vistas här i kokongen en liten stund till, sen ska jag beställa hans bok. Åtminstone, inte för att det hjälper, men för att den nog är bra.

Hur många gånger kan man börja om?

Nu är det på riktigt, nu ska bloggen väckas till liv en gång för alla. Barnen är nio månader, jag är inne i föräldraledighetsrutinerna efter en och en halv månad på egen hand, frilansandet har börjat på allvar. Mer än så ska det inte uppdateras, det blir inget "det här har hänt sen sist". Nu låter vi det vara ett tomt gap mellan januari och oktober. Fresh. Igår beställde jag böcker igen, den här gången med inspiration från en av mina favoritbokhoror. Bara amerikanskt, en hel del oöversatt. Nu ska det läsas mellan jobben och vardagen. Det här inlägget kan tyckas vara fullständigt meningslöst, men är det inte. Det bryter isen.